tillagger: Frän militärisk sida wänta wi oss vär: widlag ej mydet; men då almänna åklagaren bor i det stormade huset, få hoppas man, att denne herre i detta oerhörda fall stall lemna sin alt för stora mildhet ä sido och sasom öronoch ögonvitne beifra saken med alwar. ö Då man på senare tider welat alt mer åberopa Nordtysland, såsom ett synnerligen esterföljans, wärdt föredöme i fråga: om ordnandet af härmä sendet, torde det ej warit ur wagen att efter tidn; Karlshamn, meddela ofwanftående ej enaftående ytring af de wälfignelfer, af hwilka wår regering i fin obegripliga wishet will göra wårt folk del: aftigt. Lodjuret. Till sitt ytre liknar lodjuret tämligen katten, men har tjockare kropp, längre, Elume piga ben, fortare swans och trekantiga tillspetsade öron med långa styfwa hårtofsar. Hufwudet är rundt fom ett katthufwud, genom nosen något utstrackt; de slarpa ögonen med wertikalt aflänga pupiller gifwa djuret en skalkaktigt wänlig upsyn. Fargen på den om sommaren korthåriga, om min: tern långhåriga, tjoda, mjuka fällen är rödbrun, med små, otydliga, mörkare fläckar, och på käkarne ses 4—5 wägiga ränder. Härtofsarne på öronen äro, liksom halfwa ändan af swansen, swarta, murrhären däremot hwita. Kroppens längd är 2 fot I tum till 3 fot. (Det i förra numret oms nämda lodjuret mättes till 4 fot.) Denjämntjoda, trubbiga swansen håller knappast 7 tum (lifa lång fom hufwudet), höjden är 2 fot, oh wigten 45 till 55 skälpund. Fordom war lodjuret i tämlig mängd utbredt öfwer hela Europa, men är numera sasom högst stadligt rofdjur aldeles utrotadt i mänga länder oc) wistas för närwarande endast i norra och tempererade Europas slogar och högre bergstrakter. I Schweiz. Piemont, Tyrolen samt i Pyrencerna och Apenninerna förekommer det ännu; i Baiern sijutas eller fångas årligen flera; äfwen i nedra Österrike, på Alperna i Hsterrite, och i Steyermart fer man ännu en och annan. I Swerige finnas de uti mängd. Om wintern genomftrafwar lodjuret äfwen de lägre belägna slogarna, men drager sig om sommaren tillbaka till de högre bergiga stogstrakterna. Dess utomordentliga slarpa syn och fina hörsel, starka kroppsbygnad, hwassa klor och stora wighet i rörelfer, äfwensom den wildhet, hwarmed det gör sina angrepp, göra det till ett så farligt rofdjur, att ide något annat i Curopa öfwerträffar det däri Härtill kommer ytterligare dess blodtörst, fom gör, att det dödar mer an det fan förtära, få att det til och med på en enda natt biter ihjäl ända till 30 får. Lo djuret lefwer blott ensamt eller parwis och tål aldrig andra rofdjur i sitt granskap. Sin kula bar det i de otillgangligaste skogesnären och i bergs strefwor; ofta wäljer det därtill gräffwineller räffulor eller od ihåliga träd. På Alperna lus rar det på murmeldjur, stenbockar, gräfswin, hjorts kalfwar harar och större foglar; i närheten af fäbodarna angriper det fär, getter, kalfwar och tamt fjäderfä. Med mycken wighet klättrar lodjuret upp i träden, och lurar där på sitt byte, öfwer hwilket det sedan kastar fig ned. Det ny ger fig altid från ett bakhåll på sitt rof, men jagar aldrig. Om dagen sitter wanligen lodjuret på en klippspets, solar fig och fer fig om i trat: ten. Morgon och afton går det ut på jagt, oh lägger fig på kattwis på en trädstubbe eller i en busie mot winden. Så snart det warseblifwer bytet, gör det 3—4 skutt af 12—14 fots längd, griper djuret i naden och afbiter dess luftstrupe, medan det hugger in de utsträcktbara klorna. Ett djur, fom undkommer det, sörföljer det ide, utan lägger fig efter det misslyckade spränget ånyo på lur. På ett fångadt djur utsuger lodjuret blodet och upater 3—4 frålpund af def fött; of fåren äter det inelfworna samt jämwäl något af föttet å hufwud, hals oc bogar. Resten låter det ligga, om det fruktar fara; i annat sall krafsar det tilhopa kvarlefworna och betäcker dem med kvistar och löf, för att i nödfall, om byte de påföljande dagarne stulle fattas, åter kunna taga till dem. Men längre än tre dagar äter det fällan af samma rof. Lodjurets läte är genomträngande och tjutande, och def lifslängd flall upgå till 15 år. Codjuren para sig i slutet af februari eller början af mars. I I wetoer går honan med fostren, och i slutet af april eller i början af maj föder hon i en tipphåla 2 3. fällan 4 ungar, bwilfa i I dagar äro blunda, lea fom kattungar och snart af modren drässerae att fånga sjadersan och små däggdjur. Fångadt fom ungt, låter lodjuret tämja fig, springer då lift en fatt, omkring inom och utom huset, är mycket troact och blir hefmäre ligt endast genom den nyfikenhet. Ywarmed det nosar på alt. Märkwärdigt är att att ingen fatt trijs med lodjuret i samma hus. Sasom ett fia ligt rofdjur förföljes lodjuret almänt med efter ) tryck. Lodjuret gör mycken skada i jagtmarken och å fusdjur. Dess winterslinn är omtyckt, def fall är mjuk, därjämte tät od) fast, men skör och afnötes lätt. Köttet är en läckerhet; köttet och blodet nyttjas äfwen någon gång af jägarne fom helande medel. iiIIiiii VIDERE YE VOTE PIRIT TEEN TT OT Na