Sundsvalls tidning – 11 februari 1875, sida 2

an Den, Jom de simpelt klädde, men för tapperhet belönade gamle soldaterne föfte bilda i foltmass fan, kunde solkgeneralen ide önska fig att passera igenom. Det enda, fom påminde om myndigheter, war ett af municipiets ekipage, fom hade fört Roms syndicus dit och frule stå til Garibaldis tjänst, om han wille begagna det. : Klockan fram emot tre hördes den första hmiflingen af det fig närmande bantåget. Den befwar rades med tusenfaldigt: GCvviva Garibaldi, fom brusade mot tåget, då detta gled fram till pers rongen. Här mottogs han af några fina när mate anhöriga och några af wensterns schefer samt af Roms syndicus, hwilken helfade honom rmäl: kommen i stadens namn. Det dröjde nära tio minuter, innan han kom från wagnen ut genom wäntsalen. Under den tiden hade evvivaropen fal lat oafbrutet; då hade man ockä spänt hästarne från wagnen för att sjalf draga denna. Defälfwande hastarne fördes genom folkmassan, fom jublade, da hon sag hwad man hade bef utit. Tio gånger starkare ljödo ropen, när han ändtligen fom ut på planen utanför stationsbygnaden och lyftes upp i wagnen af fina följeslagare. Då fåg jag honom första gången, hjälten från Porta Pane: razio och Varese, condottieren, Åde tujens ans förare, martyren från Aspromonte och Mentana, enslingen på Caprera. Öch han stod där få tyst och sa sluten, kastade blicken öfwer mängden, lyfte handen till helsning, men utan att forändra en min. J hans allwarliga, fjuttiga, bleka ansigte med de åldriga dragen stönjde man mer aj lidande och martyrstap än af glädje och triumf; men det war dod, fom om det ide helt oc hållet hade kunnat fött makt öfwer den oböjliga kraft, som är hans wäsens innersta, allwaret stod sasom hugget i marmor, lidandet låg blott fåfom en stugga där: öfwer. Mången find blef blek, månget öga ful: des af tårar, då man säg honom; själf stod han orörlig — ide ens en fådan Hyllning fom denna förmådde besticka honom. Tankte han, att han ide ens med ett smalöje borde inläta fig i ackord med ett folk, öfwer hwars fel och synder han, lik en af de gamle profeterne, hade kommit för att hålla räfst; kände han möjligen, att han ftod enjam trots de tusental, fom trängdes omkring hos nom, ensam i hwad han wille och i redobogenbhes ten att offra alt för hwad han mile? Mig föres föll det så. Han war klädd i en stor, hwit, weds rik kappa, omkring halsen war en röd sidenhalsduk wirad; hwarje gang winden fattade i kappan eller han lyfte handen till helsning syntes den röda Garibaldisjorta, han bar därunder, och folket jublade åt denna fin frihetssymhol: ecco la camiscial Deu blå, kalottformiga sammetsmössan med guld broderier, hwilken hör til honom likasom sjjortan och halsduken, Höll han i handen; det långa, gra håret föll fritt ned på halsen, likasom skagget öf: wer bröstet; äfwen i fin drägt och fin yttre mas relse stilde han fig få märkbart från dem, fom stodo omkring honom. Upp i wagnen till honom sprungo flere yngre män: några af dem namne gåfwos fåfom bekanta republikaner, äfwen plat: serna på kuskbocken uptogo de od) läto helt ogeneradt draga fig med i triumftåget, ehuru deras plats, högt räknadt, borde ha warit mid tifteljftåne gen; Det gjorde ett något pinsamt intryd att fe, i hwilka händer han hade fallit; hwarken Cairoli eller Avezzano war med, till oc) med Roms fyndicus, Benturi, stannade efter, utan att få plats i fin egen wagn. Men den ftora massan markte det knappt. Den trängdes omkring wagnen för att fomma honom få nära fom möjligt eller blott få ett finger med på tistelstängen. OM nu rörde fig wagnen långfamt framåt genom den tätt jams manpadade mängden, hwilken wäxte och wäxte; ty alla strömmade dit, och ingen stannade efter. Han fortfor att stå uprätt, stödd på fin krycka och af dem, fom sutto hos honom, få länge han förmådde hålla ut därmed, wäl nära en half tims me; då föll han tillbaka i wagnen, betäckte fitt hufwud och lät armen sjunka, tydligen utmattad och medtagen. Men i ett fådant ögonblick behöfs det något mer för att nedstämma en folkmängds förtjusning; man lade ej märke därwid, gjorde intet asseende därpå, jublet tilltog twärrom för; hwarje steg man kom framåt. Den för honom bestämda bostaden låg i en annan del af staden, i närheten af Tibern; han skulle passera långa sträckor af smala gator för att komma dit. Redan i början af dessa befanns det nästan wara omöjs ligt att komma fram, od man stannade därför wid första hotell, man fom til. Det fanns intet wal; för Hans egen skull få wäl fom för ordningens önstade han stiga ur och hwila fig en slund. Han reste sig åter upp i wagnen, lyfte handen, och ett ögonblick därefter mar det någorlunda tyft: J fanning! fade han med hög och hörbar ftämma, den ära, I wisen mig, år större än min förtjänst; tad för eder hyllning. Här midt bland er mäste jag minnas de patriotifla och ärofulla dagarne är 1849. Jag ber er, stören ide ordningen och lugnet; hwarje oordning Mulle wara i högsta grad smärtsam för mig. Bifall aibröt honom, bifall ljöd till swar, man trängdes tätare omkring wagnen; de wille bära honom in på sina armar; i flere minuter war det honom omöjligt att komma ned och in i hotellet. Då wände han