Sundsvalls tidning – 6 februari 1875, sida 2

nam till dig hvar gång du fick bannor. Firs det då ingen, som kaller af dig, otacksamma barn? Tror du, att jag eljest låtit bli att gifta wig? Jag har haft flere tillbedjare? just inte bland de sämsta. — Jo, jag vet, att du håller af mig, medgaf Antoinette och kastade grätande sina armar kring flickans hals. Men du är också den enda. — Behöfver du då andra? frågade Celine och kysste henne på pannan. Dessutom har du ju mr Ormancey. — Edvard utropade Antoinette, medan ett föraktligt leende krusade henves läppar. Åhja, han är emellanåt rätt rolig. och jag kan icke neka till, att det stundom är rätt pikant att göra honom litet förälskad i mig. — Åh, fly då! utropade Celine. — Var du lugn, svarade den leende flickan, bans bjärta löper ingen risk! han svärmar aldeles för mycket för blommor, fåglar, böcker, o. s. v. Jag vill bli älskad uteslutande. Dessutom är Edvard alls inte i min smak, Jag kan endast älska en stolt karakter, en järovilja, som inte låter böja sig af hela verlden, men som jag kan linda lik en tråd kring mitt lillfinger. — Så min lilla flicka kan prata! Men nu hör jag din fader i stallet, och jag som står bär och slamrar, så att jag inte har kvällsmaten färdig. Man hörde värkligen en jägarsång hvisslas utanför, men husets herre tyktes ej hafva brådt om att stiga in. Först skulle han sörja för hundarne, hvilka ban kallade för sina kamrater.