Sundsvalls tidning – 4 februari 1875, sida 3

ÖP VRT VERSAP 44 VI vi? 2 vv OR oh re att man eftertryckligt skall underjöka orsakerna till dessa katastrofer samt oförtöfwadt widtaga nödiga mått och steg till förekommande af nya, hwarigenom oberakneliga olyckor kunna ins träffa. Owad som också fortfar att spela en wiss rol i mår hufwudstads lif och säkerligen äfwen på lands: bygden är onekligen wårt nya mynt-fyftem. Uns der öfwergången från Riksdaler, mark och frils ling till Kronor oh öre hade, bland annat, en stor del detaljhandlande begagnat tilfället för att höja priset på fina waror mer än lofligt, men köparne upbragtes häröfwer — och det med alt slal — och slutet blef att ätslillige bagare, wärdås huswärdar och konditorer m. fl. funnit det råds ligast att ta sieden i wackra hand, och återgå till de gamla priserna säwida de wille behålla fina förra funder. Den danska konsten — eler rättare konsten i allmänhet — har lidit en stor förlust genom wår frejdade marinmålare Anton Melbyees bortgång med döden i en ålder af ide fullt 57 år. Det war i werldsstaden mid Seinens strand fom detta sledde. J sin tidigaste ungdom intagen i fonftruk: tionsstolan för att lära fig skeppsdyggeri, Hann han dock i detta yrke inte längre än till inhäns tande af de teoretiska detaljerna, men äfwen fäns nedomen häri fom honom framdeles wäl til pass. Genom en tillfällighet — om man så will kalla det — blef Melbye konstnär. Se här hur därs med gick til! En wacker dag möter han på gar tan händelsewis en wän, fom war elev mid tonfts akademien, och denne sporde honom om han inte hade luft att ta hans fribiljett för att bese årets konstutställning, fom då nyss blifwit öpnad. Jo, det wiile han gerna, hwarpå han beger sig dit; oc med entresbiljetten i hand passerar han med raska steg förbi den wid ingången posterade Cers berus, fom naturligtwis tog honom för en elev; men den unge steppskonstruttören fom likwäl denna gång ide längre än till salen n:r 2 iutitällninges lokalen. Här Hängde nämligen en marin, fom han inte kunde slita fig från. Alt som sedan les gat och grott i hans bröst, all denna oförklarliga längtan och trängtan, fom han få ofta känt, fpis rade nu upp och antog form och gestalt. Ju mera han betraktade detta konststycke dess klarare infåg han fin falelje. Marinamålare mäste han bli, ins tet annat. MNågra dagar därefter går han därför också upp till professor Eckersberg och uttalade därwid med beklämdt hjärta fin önskan. Den gamle konstnärn tycktes emellertid ide dela hans tankar utan tog tämligen snäft emot honom, och den unge mannen, gäckad i sina käraske förhopps ningar, bugade fig för att gå; men hur ftor blef ej hans glädje då Eckersberg kallar Honom, redan hunnen till tröskeln, tillbaka och ber att få fe de ieckningar, inlindade i en näsduk, hwilka han bar under armen. Då professorn en stund betraktat Melbyees utkast til skepp på dessa papper, börs jade rynkorna i hans panna få smätt att utjems nas, och flutet af besöket blef att Melbye antogs till hans elev. Den unge mannen gjorde feders mera snabba framsteg oc) fann snart en warm beslyddare i den berömde konstkännaren friherre von Rämohr, hwars omdöme utöswade ett stort inflytande på honom. Kort sagdt, Melbye blef tämligen fort en ansedd konstnär här hemma; men först 1847, då han kom till Paris, började hans tonftnärs-individualitet egentligen att mäktigt ut. weckla fig oc inom fort wann han ett namn i utlandet, ett, fom strälar och altid jkall komma att sträla i jämnbredd med werldens störste marina målares. Han tillbragte sedermera nära ett helt är i Konstantinopel, där han gjorde en mängd studier och hedrades af Sultanen med Medjedies orden. Härefter aterwände han till Paris och fann i Napoleon III eu stor bertyddare. Flera af PMelbyes wackraste taflor hade warit beftälda af denne, fom afwen dekorerade konstnärn med hes derslegions korset. Först mot slutet af 1858 wände Melbye tillbaka till fin födelsestad, där alla täflade att betyga honom fitt deltagande i hans triumfer. Några år därefter flyttade han til Hamburg, där ban fann en stor och rik marknad på fina arbeten; men beklagligen twangs han af en bruten helsa att alt jör tidigt för altid att säga farwäl åt fin kära, af alla få högt beundrade pensel. tmA JA OQOYA m