Sundsvalls tidning – 4 februari 1875, sida 2

han den förmågan att kunna sofva när som hälst. Ida kastade en föraktlig kall blick på sin gemål — icke var det han som fört henne från Rauhenstein Nej, verlden lockade på nytt. Huru ofta hade hou icke smädat dess slafveri ooh huru var det henne icke aldeles omöjligt att lefva utan den. Sedan flera månader hade grefvinnan Ida icke besökt något modemagasin, icke firat någon seger öfver medtäflarinnor. Hon lägtade efter att drifva omkring på fåfängans marknad, — det var just hennes atmoskere. Såsom en skön läuge tillbakahållen tigerkatt beredde den unga damen sig att åter sprioga ut på arenan. Där var storhertigen, där var ?ban? och där var bonden — undangjort. Grefvinnan Ida hade redan mycket uudangjort? i sitt lif fastän hon ännu var ganska ung. For öfrigt sysselsatte den unga grefvionan sig icke med det förflutva — hon drömde om framtideas hjältar. Det var iogen vek försvunnen flickdröm, af oändlig lycka och ändlös kärlek, därtill hade den unga frun ingen lust. Hon tänkte blott på en liten kärlek, kryddad med många nycker, många intriger och mycket larm. Liksom en för öfrigt fadd rätt erhåller smak genom kockens koust. Praktfullt glittrade träden, solstrålarna skimrade som diamanter på den hvita snön, de höga bergstopparue stego upåt den blå horisonteu. Grefvinnan Ida var hjärtligt led vid idyllen — hon bevärdigade icke det herrliga bergslandskapet med en enda blick, icke en tanke.