Sundsvalls tidning – 2 februari 1875, sida 2

en stor diplomat; hvad den mäktiga mamma I ej kunde fullborda, det hade han funnit. I — Hvad var det? Bergsbonden ryckte till då han såg damen vid grefvens arm. Beslutsamt trädde han fram tätt intill vagI nen, hon kunde icke stiga in utan att komma förbi honom. i — Ni vill lemna oss fru grefvinna, sade han. Gundaker såg förvånad på honom, han kände icke bergsfolkets fria, förtroliga sätt. Huru vågade jägaren fråga efter sitt herrskaps afsigter. Hade grefvinnan kanske i ensamheten på Raupratat med domestikerna. Ida såg på Andreas såsom vore han en besvärlig liten fluga. Hon log äfven nu emot honom, men kalit och högmodigt. -— Andreas gå till skogen, upmanade slottsförvaltaren allvarsamt. Farmodren ryckte förlägen i förklädet. — Icke förr än jag tagit afsked af fru grefvinnan. Gubben skakade hufvudet, det tycktes honom såsom stode han på glödande kol han vågade icke mer röra sig. Se efter Gundaker, att jag icke lomoat något i mitt rum. Det stod tjenare rundt omkring, men grefven sprang själf beskäftigt i sitt nyväckta galanteri. Nu står grefvinnan Ida framför andreas, så nära att hennes ljusa lockar snudda vid hans bruna kinder. — ——XX—XX——vwwwwwimwwwi— — (Forts.)