Sundsvalls tidning – 2 februari 1875, sida 2

messan blifvit honom nästan obekaut. Äkven såg hon utomordentligt frisk och förtjusande ut, tack vare alpluften och rörelsen i det fria. Ålskat hade han aldrig sin maka, han behöfde kraftigare retelser än en fin förnäm dam kan sutveckla. I dag behagade honom grefvionan Ida särdeles. Hon log öfver sin makes försagda förälskade blick. Med hvilket förakt hade bon icke afvisat honom om han kommit i hennes nya kärleks majgrönska — ban kom i novemberskymningen. Såsom människa och man var grefve Guadaker ingenting, kunde icke vara något för henne, men han kom såsom budbärare från den verld i hvilken grefvinnan Ida var van att lefva. Grefvinnan log vänligt, grefven kysste ömt heunes hand. Där utanför fönstret knarrade grenarne iden gamla almen. Där inno i salen märktes det icke, vinden tjöt och hven omkring det gamla slottet. Grefve Gundaker berättade om dueller, skandaler, sällskapslifvets intriger, han berättade alla dessa småsaker som röra den stora verlden. Grefvinnan Ida befann sig efter lång saknad åter i bekant farvatten, hon hade roligt. Öfver den bladlösa almen böjde sig Andreas och spejade in med blodsprängda ögon. Supeen varade länge, mycket för länge för den, som hvarje sekund led afgrundskval. Andtligen steg herrskapet upp och upnädde dörren i oafbrutet gladt samspråk. Bergsbondens själ har öfvergått i hans ögon. Grefve Gundaker öpnar dörren för grefvinnan Ida och vill följa henne. Andreas Jm ——L—ä————— —————————————————