Sundsvalls tidning – 30 januari 1875, sida 2

— om nägra månader kommer vären, anmärkte Andreas tröstande. Han andades gladt och lätt och tänkte: — Hur kort är tiden dit: Grefvinnan Ida suckade otåligt, henne tycktes vintern på Raubenstein en evighet. En vaga rullade. — Besök! hvem kan det vara! utropade den unga damen. De tre personerna vid kaminen sprungo upp och gingo fram till fönstret. Dock endast Andreas falköga förmådde genomtränga den redan iabrytande skymningen. — En tjock blond herre med rak framstående näsa, sade han. Grefve Gundaker! min gemål! utropade grefvianan. Uaderligt skygg och hemsk halkade Audreas blick öfver grefvinnan Ida. — Ni ämnar väl icke ..,......? han utsade icke sin fråga till slutet. — Så länge grefve Gundaker stannar på Rauhenstein, lemnar jag icke mitt rum, förklarade grefvinnan stolt. Hör du det, Till! skaffa mig honom snart från halsen. Den unga frun såg på Andreas nickade och log. Vild och plötslig sköt glädjen in i Andreas bjärta. Han måste nu gifva plats för den andra, men denne föraktade grefvinnan Ida — och honom älskade hon. . Å Grefve Guadaker inkom i salen i samma ögonblick, som rigeln i det nästgränsande rummet sköts för.