Sundsvalls tidning – 30 januari 1875, sida 2

— Nu skulle jag själf äterhämta Ida. Alla dessa upmaningar var jeg emellertid döf för. En man har utom detta nog omsorger, det är dåraktigt begära att han skulle afstå från sina nöjen för att löpa efter en kvinna — och därtill sin egen bustru. — Hvarför kom ni då? — Det är en annan sak, mamma bar sitt hufvud för sig — penningarna hemifrån började uteblifva. — Nå, jag kan blott råda er, att vända åter till staden. — Utan Ida? — Utan henne; hon har uttalat det fasta heslutet, att aldrig lemna Rouhenstein. Det är en underbar smak. Miss Till suckade. — Delar ni den samma? frågade grefven. — Mio tillgifvenhet för Ida sasthäller mig bär, svarade miss Till. — Ack, ja så, blott er tillgifvenhet för min fru! men den kunde ni ju visa på ett mycket bekvämare sätt i staden. — Om det lyckas er öfvertala grefviunan till att vända åter med er, så skulle jag vara ganska lycklig, men jag tviflar därpå, hennes fasthet har blifvit djupt sårad af er familjs upförande. — Stolthet är en dåiig egenskap, emellertid svs... förskaffa mig blott först tillfälle att tala med min fra. — Det kan jag icke. — Visa mig åtmiastode den dörr bakom hvilken grefvinnan innesluter sig. — Kom med mig, men förråd mig icko. ——— — — —m —— -— Ä ee ——-— —— —