Sundsvall d. 30 Januari. Förstkommande tisdag ffal wal förrättas af de å allmän rädstuga röstberättigade till fylande af twå inom stadsfullmäktige genom grossh. F. Bins sows och fabrikör N. P. Linderbergs afsagelser le: digwordna rum. På goda grunder kan antagas att deltagandet i denna förrättning från deras sida, hwilka, i hufwudtal de fleste, dock hwad röftetalet widkommer äro de minste, ej skall warda synnerligen allmänt; oaktadt all den liflighet som må kännetekna det deltagande de hysa fören lydlig utgång af walet. Wisserligen har i desfa da: gat offentligen talats om en LItnöjdhet hos Sunds walls stads röstberättigade innewanare, den där på ett lysande sätt åtslilliga gånger förut gjort fig gällande; men detta ytrande ar lika orättwist mot dem det gäller, fom det är oförlåtligt hos fåmäl hufwudet som dikterat det fom oc hos pennan, hwilken nedslrifwit det. Under de fem år wi til hört detta famhällej och följt def allmänna anges lägenheter hafwa wi twärtom kunnat i akt taga en glädjande oc högst owanligt allmän håg för samhällsfrågor. Wi bha fett twa ritsdagsmannas wal här och wi trotsa hwilken annan kommun i Swerige ware sig på land eller i stad att kunna, wi wilja ej säga öfwertraffa — utan endast up: wisa maken till den nära nog utomordentliga lifs lighet och allmänlighet, hwarmed Sundswalls mwals män deltogo såwäl i förberedelserna fom oc i själfwa walhandlingen. Äfwen stadsfullmaktigwal hafwa här hållits, i hwilka deltagandet warit så allmänt, som sållan annorstädes. Om något här i denna snöda werlden må anses wisst och till oemotsäglighet styrkt, så är det wisserligen den saken, att hwad helst Sundswalls innewånare tunna beskyllas för; ej är det för liknöjdhet. Men erfarenheten, denna ypperliga läromäfta: rinna, har på ett stundom nägot härdhändt fätt lärt mången, att med nuwarande 100-gradiga röststala är det bortkastad tid oh lönlös möda för de mindre röstberättigade att Åförena fig om samma mål och äfwen om de alla förenat fig, hafwa de ej lyckats att få fina röster latt uts tryda något annat än en ofruktbar önstan. Hwem fan wäl då förtänka dem, att de ej wilja gång efter annan utsätta fig för den förödmjukelsen, olidlig för hwart tankande hufwud, för hwarje finkänsligt sinne, att blifwa räknade säsom — må wara något mera än lastdjur men i alla bäns delser ide få litet mindre än männistor! Och kan wål någon med kännedom om de senaste årens inre historia i wår goda stad misstaga sig om den werkliga betydelsen af den återhållsamhet fom de mindre lägga i dagen wid kommnuala wal? Wi tweka ej att däri fe en tyst men gripande insaga mot den gällande röfträtten. Man fule kunna tänka fig möjligheten af att ändock de många små trotsade alla obehag för att rösta på någon oförslräct, dugande och folk. lig man, för hwilten de mille lägga i dagen fitt förtroende, sålunda styrkande hans mod och ups muntrande hans finne till sortsatt kamp; men når gon sådan nödwåndighet lär ej nu finnas för anden. Wi hafwa ssäl tro, att denna wär upfattning är riktig och sakenlig men wilja gerna medgifwa att något få ondt och afstywärdt fom den fom munala röststolan med skäl fan antagas hafwa ett ondt syftemål, hwilket då wore att döda medborgareanden och utrota frihetsoch fjälfftändig: hetskänslan hos dessa många, hwilka penningen lagt i bojor. Och därför stulle wi swärligen wara i ftånd att för liknöjdheten, om den funnes, tlans dra de liknöjde; wår owilja rigtas endast mot den