Sundsvalls tidning – 28 januari 1875, sida 2

— —n—;—f—;— — — ——6ä— — nya böcker från staden och ett uytt förråd delikatesser. — Detta har varit förskräckliga dagar, suckade engelskan. — Hu! ja! du har hjälpt mig att förjaga min svärmoder, och lidit själf därvid. I detta ögonblick trädde en hög mansgestalt emellan båda. Soligt leende sväfvade öfver de dystra dragen och fann ett återsken på den unga kvionans sköna ansigt. — Ni vill alltid stanna här? hviskade Andreas sakta, ömt. — Jag lofvar det, svarade hon. Deu lilla hvita handen försvann i mannens stora bruna. V. j Julen nalkades. dagarne blefvo kortare nätterna längre. Eaformigt såsom landet läg under sitt snötäcke, så törflöt äfven grefvinnan 1 Eoformi ig blef bergsbondens alvarsamma glö! dande passion — han hade vunnit, ban egde, ban var lycklig. För Andreas afslutades verlden vid hans hemdal. Grefvinnan Ida hade tråkigt. Hon hade blifvit trött vid Andreas kärlek. Klart hade kvianans irrsken flammat och slocknat, rödt glödde ännu mannens järn. Tung snö föll, grefvionan Ida stod dyster vid fönstret. Andreas inkom glad i sin vackra jagtdrägt med bössan öfver axeln. — Härrligt väder till andjagt, sade ban. — Jag tycker icke om vildänder. — Det: fattas mig ännu tjugo stycken innan 1 ni kan få den krage ni vill hafva.