Sundsvalls tidning – 26 januari 1875, sida 3

lyckades likväl icke grefviunan, modren att få öfvertaget, då gjorde grefvinnan Ida henne den tjänsten att gifva öppet hugg på sig. Den dygdädla matmodren gladde sig öfver fallet, det tillät henne att sätta ifoten på den motsträfvigas nacke. Det behagade grefvinnan, modren, att vara domare. Hon hade en gång blifvit underrättad om hemliga besök, som hennes make tillät sig hos en skådespelerska. Eno afton befann sig grefven uppe hos den sköna och gemålen väntade nedanför. Då han kom ut därifrån, glad som en skolpojke, som det lyckats ett streck så ljöd en — örfil. Den fromma damen beklagade blott att hon icke egde den heliga Kunigundes finger, så att gemålen ända till slutet af sitt lif kunde få bära tecknet af sin otrohet. Äfven nu begaf sig grefvionan Aarstein, modren, med en storinqvisitors känsla och modvetande till den straffvärda synderskan. Uppe i fästningen hade man redan varseblifvit det fiendtliga anfallet. Grefvinnan Ida inneslöt sig i sitt rum. — Miss Till gick att emottoga den fruktade damen. Eugelskan fortsatte sina lögner mundtligt. Svärmodren gladde sig öfver de sköna saker bon hörde, hon till och med glömde det påtänkta talet. Grefvinnan var trött och hungrig och längtade efter aftonmåltiden. Hon blef ändtligen efter lång väntan införd i salen, som i dag var mörk och kall. På bordet stod en skål mjölk där bredvid låg ett stycke svart bröd. Ida sväfvade in i sammetsklädning med pelsgarnityr. Hon hälsade kallt ocb intog sin vanliga plats, Audreas saknades.