Sundsvalls tidning – 26 januari 1875, sida 3

i grefvionan låa, enligt de hittills afgifua berättelserna, ega ett värkligt helgon. Den unga damen är obekymrad om alla vädrets vexlingar, därute i frihet befinner hon sig väl; boo, Andreas och Diana äro oskiljaktiga. Audreas intager nu alla måltider med damerna. och den sköna hunden för hvilken grefvinvan Ida fattat stor förkärlek, ligger vid sio herrskarinnas fötter. Jägarens gång har blifvit annorlunda. Hans hållning är icke mer likgiltig, stundom hotande bes stolt och segerrik. Hans vackra röst ( tränger i glada sånger genom slottet Såsom den gyllene solen förskönar en klar, kall vinterdag, så bar lyckans skimmer uplyst j och förklaradt de stränga allvarliga drageu, Åter drages en resvaga upp emot bergelottet Rauhensteia. Höljd i pelsar med nedfäld slöja, sitter en äli dre, mager och blek dam däri. I oo Jag är glad, hon är här, aomärkte slottsförvaltaren till sia hustru, aonars toge det intet godt slut med gossen. Grefrianan Aarstein, modren öfvertänkte ännu en gång det tal hon ämnade hälla för sin svärdotter. Hon hoppades att fiana Ida äugerfull och uplöst i tårar. En gårng hade verldea varit för trång för Alexander af Ryssland och Bonaparte, helt säkert hade det glänsande palatset Aarsteio från första ögonblicket af sammanvaro varit för trångt för den gamla oah den unga grefvinnan. Sedan grefve Gundaker hemfört den rika sköna och förnäma bruden jäste striden. Det