rätt öppen att där, ifall jag fann omständigheterna därtill föranleda, killkännagifwa min afwikande mes ning. Det finnes, mig weterligen, ingen lag, som ålägger en ledamot af förwaltande myndighet, fås dan som en lasarettsdirektion, att, då han är af olika mening med öfriga ledamöterne, förwara denna fin färftilda mening i prokokollet. Det är på fin höjd en rättighet, men ingalunda en flyl: dighet. Af denna rättighet fan man efter behof fig begagna eller ide; och genom underlåtenheten fan man aldrig päbördas, att hafma bidragit til ett fin egen mening motsatt beslut; likasom man ej eller rimligen fan beröfwas förmånen att wid framdeles upkommande fråga om lämpligheten af beslutet tilfännagifwa fin äsigt, fåfom man den förut uttalat. I fall jag detta gjort, ware fig offentligen eller enftildt, har jag ju warit i min fulla och goda rätt. Wid frågans behandling hos landstinget deltog jag ide i diskussionen. Jag gjorde det ej emeandra mera rikt utrustade talare kraftigt och talentfullt framhöllo de släl, fom talade för den af mig inom direktionen ytrade äfigt — samt jag föresatt mig att icke upträda i annat fall, än art jag därtill owilkorligen fule finna mig upfordrad, hwilket likwäl ej inträffade. Under diskussionen tillspordes jag enstildt af eu min sidokamrat äfwensom efter diskussionens slut af en annan ledamot inom landstinget, fom uttalade fin förwäning däröfwer att, förutom hr ordföranden, ej någon af lasarettsdirektionens ledamöter ytrat fig i frågan, — om min äsigt; od jag fade dem den oförstäldt och sanningsenligt. Fag fade, att jag inom direktionen afssyrkt förslaget om port waktarestugan. Skulle jag möjligen handlat mera wärdigt, mera pligttroget och säsom det egnar en hederlig man, om jag strid med min öfmertys gelse, men för att söka ställa mig wäl hos hr ordföranden, gifwit etj motfatt swar? Jag twiflar. Hwarje fördomsfri och rättänkande kan med lätthet bedöma förhållandet. Så widt jag nu fan minnas, ty jag har aldrig kunnat ana ett sädant upträde och har ej häller därföre särstildt lagt mina ytranden på minnet, har jag ej uttalat mig till nägon landetingsman eller annan före frågans afgörande hos landstinget om min äsigt därutinnan; dod tan det wara möjligt — och detta har warit min obestridliga rättighet — att jag under enslildta samtal med landstingsmän wid fråga om de utaf fas bfhde wäckta motioner, ytrat det min äsigt wore att ans slaget för portwaktarestugan ej wore af wigt eller ej borde bifallas. — Men hwad jag med bejtämds bet wet, är, att jag aldrig, i upfåt att bibringa andra landstingsmän min äsiat, genom öfmertal: ning eller på annat sätt sökt på dem inwerka — eller, säsom br ordföranden uppenbarligen infinus erat, intrigerat för genomdrifwande af min med hans stridiga mening. Denna oerhörda infinuas tion afwisar jag på det bestämdaste. Ör ordföranden har jämwäl pästätt, att det war ibland landstingets ledamöter almänt bekant, att jag hos direktionen ytrat en motsatt äsigt es mot dess wid landstinget framburna förslag. — Härom har jag mig ingenting kunnigt; men det äv säkert, att ide är det jag, fom sött att göra min äsigt känd, utan förmodligen är det någon annan, som ansett fig därtill föranledd af för mig ofända motiver. Det är anmärkningswärdt, att hr orföranden funnit fig tillständigt att, på sätt som nu fett, emot mig utfara, och detta på grund af enslilda, bonom gjorda meddelanden frän en person, hwars namn hr ordföranden icke gittat upgifwa, och hwilka meddelanden synas mig uppenbarligen wara lägt förtal. Dessa meddelanden hafwa afsett icke mikt förhållande såsom direktionsledamot, utan fastmer angått, hwad jag såsom landstingsman utom di: rektionen stall hafwa åtgjort. Huru hr ordfö randen då kunnat anse för sig passande att göra sädant till föremål för behandling inom direktionen och beswära den med saker, hwarmed direktionen ej har att slaffa, är förwänande. Mina herrar! Hr ordförandens emot mig rig tade anförande har tilfommit od) de däri gjorda beslyllningarne hafwa framkastats emot mig, därföre att jag wägat hafwa en annan åfigt än hans, och därföre att jag ide förhemligat od dolt denna åftgt, utan öppet uttalat den, på fätt jag redan nämnt. Af hr ordförandens förfaringssält emot mig blir följden oemotsägligen den, att den fria ytranderätten inom direktionen för framtiden fom mer att tillintetgöras, ty hwillen direktionsledamot fan finna fig mid att wara blottstäld fö rett fådant anfall od) äfwentyra förebräelser för fina ålfigter. Mm tiger häldre än blottställa fig för dylikt oehag. Ht ordföranden tyckes flutligen fordra min af fång ur direktionen. Huru obehagligt det än är ör mig att under nu inträffade förhållanden fort fara säsom bdireftionsledamot, kaa jag likwäl ej til följd af hr ordförandens fordran afgå. Om br ordförandens förferingsjätt emot mig kunde annu wara mycket mera att säga: men jag bör sluta. Eljest kunde det hända, att äfwen jag tunde komma att förlöpa mig. Häruppå, och fedan hr ordföranden replicerat — Ä-—-7— m—— !!———— — — — — — — X.XV .V -——zz ff.t— V ät X--—S——— — 7 2 z2 XI1(1 1! ;.r-.vees————————————— ! nn).