Sundsvalls tidning – 19 januari 1875, sida 2

————————— — DeNi kom underbart nog hit upp, fru grefvinna, att ni kommer säkert ned — blir min sak! Mannens röst var kväfd af rörelse. Ida vågar icke fråga vidare. Hon följer hopom ljudlöst, som soldaten följer sin förare — vär den högsta fara vinkar, Lättare höjer sig bröstet, när fasta marken är upnådd. Audreas löser tigande tåget, som sammanband dem. Tigande nedstiga de i dalen. På vagnens dynor hvilar man sig skönt efter den våldsamma ansträngningen, Vid Rauhensteins port har Ida återvunnit sin fulla lifskraft. — Jag väntar min räddare till aftonmåltiden, sade hon gladt. Andreas bugade sig stum. — Ånnu en sak! gör mig det nöjet att till vår supe välja en drägt ibland gamla grefvens garderob. Åfven jag har uptäckt en kostlig skatt, gammalmodiga damtoiletter. Härpå försvann grefvionan dansande i sina rum. En stund därefter intog hon ett ljumt doftande bad, och under det bon behagligt plaskade däri, berättade hon miss Till sitt jagtäfventyr. Att Andreas skulle komma till supn sade hon icke, endast att hon väntade eu gäst, — engelskan blef obarmhertigt öfverlemnad åt l nyfikenhetens kval. Upstigen ur badet och insvept i sin hvita mantel var den unga kvinnan tjusande att åse. Konstfullt, såsom ämnade hon sig: på hofbal, lät hon ordna sitt hår. nee rr ———