Sundsvalls tidning – 19 januari 1875, sida 2

— —— ————— —— -n WCAÖL— — —— — —.— a — rÅ—— — vara i Andreas sällskap, som är en klok gosse; hvarken skolmöstaren eller kyrkoherden kar något mer än han. Slottsförvaltaren skakade hufvudet. Långsamt slog uret. Som en fjäder spratt Andreas upp— Ävarthän? frågade gubben. — Fru grefvinnan har befallt mig till aftonmåltiden! ÄÅugsligt dröjde grefvinnan Idaks öga vid dörren, genom hvilken Andreas skulle inträda. Bestod han profvet! ö En hel samling fordna mansdrägter gömdes önnu i torarummens väldiga ekskäp. Tog boaden den guldstickade hofuniformen, kom han med stälsporrar på fötterna då — då var han löjlig, så lydde domen. På tröskeln stod nu en högväxt man. En åtsittande lifrock af mörk blodröd sammet omslöt den ståtliga gestalten, Läderbenkläder och höga jagtstöflar. Ett litet gyllne horn bängde vid hans sida bredvid den breda hirschfärgaren. I handen bar han en grå hatt med svajande svart fjäderbuske. Den som i dag bar den gamla jagtdrägten, såg skön och vild ut. Djupt bugade miss Till för den ädla uppenbarelseu, som tyktes henne helt obekant. — Välkommen Andreas! ropade grefvinnan Ida gladt, en tyngd föll från hennes bröst. Men bergsbonden, bleknade lätt och det lågade hetwskt i hans öga — hon liknade än mer bilden i dag — än förr i månskenet, — Han hämtade. sig likväl hastigt. : i (Forts.)