Sundsvalls tidning – 12 januari 1875, sida 3

— Gif dig tid, är den gyllene regeln blaad bergen, sade han. — Jag är icke trött, svarade hon, jag känner mig så kraftfull, så frisk! — — ——-—.— -— —— ee —— — — — — — ———— Luften på höjden var balsamiskt ren, gräset dottade — foten tröttnade icke. De trädde fram ur de dunkla granorna, där låg bergsjön outgruudligt djup. Omkring den unga hälften slöt sig en svartgrön skogsgördel omkring den andra eu klippmur. Lodräta stego yäggarne upåt badande sina grundpelare i det gröna vattnet och sträckande sina kronor upp i den blå eteru. Om så djup ensamhet, så andlös stillhet hade grefvinnan Ida i sitt bullersamma verldslif icke hatt någon aning. En stor fogel flög öfver deras hufvad, den nnga frun fruktade de mäktiga viagsl-gen. Då blänkte bösspipan i solen, skottet brann af och det träffade djuret föll i vattnet, deu vackra hunden uphämtade den simmande. — Det är en gam, sade Andreas, en grym roffogel. Vi jägare hägna hvad uyttigt men förstöra hvad skadligt är, tillade han, — Ni skjuter väl! utropade grefvinnan Ida gladt. — Jag felar sällan! Såsom solen genombryter regamolnen, så gled vid dessa ord ett leende öfver det sköna dystra ansigtet. De sutto nu sida vid sida på eu framskjutande trädrot och han undervisade heune lugnt i att bålla metspöet. Snart sprattlade det glittrande bytet på stranden. En (Forts.)