— Promenera? gäspade grefvianaa Ida. — Hvar finnes väl eo promenad här? invände miss Till. — Stenar, som sönderrifva fotsulorna och berg, som man hvarken kan stiga upp elller ned för. Grefvinnan Ida öpnade efter denna tröstrika försäkran ett fönster. — Där nere står röfvaren från i går, i gauska fredlig sysselsättoinog, sade hon. Andreas kvistade ett herrligt nejlikestånd, hans sköna hund, låg i solen. — Jag undrar om äfven en bonde är en aan? Jag måste pröfva det. — Ida! Varningsropet ljöd obetänkt. — Tag hit min ritbok, Till! Suckande gick miss Till att utföra updraget, hon tänkte, om jag skulle varit lika kokett och rörlig, som grefvinnan Ida, buru skulle jag uthärdat med min korpulens. Lättfotad sprang arefvinnan Ida ut i trädgården. Andreas bade just slutat sin sysselsättning. Han stod lugn, orörlig bredvid Diana. — Både mannen och hunden äro utmärkta exemplar af sin race, tänkte grdfvinnan, Hon satte sig på muren och slog upp sin ritbok. Andreas vände sig för att gå. — Stanna utropade deu unga damen befallande. . Han efterkom befallningen, med uttryck af mörk beslutsamhet och kall vrede fördystrade haus sköna gapsigte