Sundsvalls tidning – 12 januari 1875, sida 2

brusande nöjen och nu här — en gång omgifven at kärlek, vu ölvergifven at alla, förskjuten, kastad på dig goda Till! Klara tårar ruuno öfver miss Tillis kinder. Hennes fuktiga blick staunade på en flaska Borudeaux. Uou flylide ett glas af det ädla vinet, som är människans vän. — Drick ett glas Ida. Grefvinnan sköt otäligt tillbaka det henne erbjudna tröstemedlet. — Jag beklagar icke att föräldrarne stötte mig ifrån sig, att syskonen upträdde emot mig, Gundaker prisgat mig at sin moder. Men, att han icke gjorde nägot till min räddning, det är — skäudligt. — Han upförde sig dock ädelt, vågade miss Till skyggt inväada. — Adelt! hånfullt krusades grefvinnan Idas läpp. Han var den skönaste, rikaste, förnämaste man i vår provins, jag den akönaste, rikaste förnämaste flicka vi egåe utom dessa bestämda företrdäen den nimbus af elegans, som man hvarken kan köpa eller inplanta genom upfostran. Vi sågo hvarandra för törsta gången gången på en maskeradbal hos min onkel. Jag föreställde en markis om tolf år, han bar ingen annan kostym än den klädsamma Johaniterdrägten. Redan då behagade vi hvarandra. Människornas prat förlofvade oss, förrän vi själfva tänkte därpå. Hvad hindrade väl det passande brölloppet! Förlåt, Ida, felet var ditt, han älskade dig, men dina nycker bortjagade honom. — Hvad äro fruntimmers nycker! han måste besegra mig.