Sundsvalls tidning – 9 januari 1875, sida 3

på taflan. Grefvinnan, som bade lefvat för mer än tva ärhundraden sedan, var hans älskarinna — åtminstone egde han ingen annan. Det från det höga tornet långt ned i dalen skimrande ljuset slocknade. Diana låg utsträkt vid sia herres fötter och båda sofve djupt. Fyra trötta posthästar drogo tungt en elegant resvagn upp emot slottet. En dam och en herre sutto bredvid hvarandra på framsätet. ingeudera sade ett ord åt den andra, hon var fången, han fångvaktaren. Den tjocka fryntlige varelsen midt emot, tjeuade till afledare för begges elaka lynne, och detta oaktadt fick hon ett vämigt ord emellanåt, så väl af grefve Ferdinand, som af hans följeslagerska, så vid dåligt humör än denna var öfver den tvungna resav. Då den katastrof följde hvilken slutade med den uuga grefvinnans förvisning, hade hennes mäktiga familj fodrat att Miss Till, hennes harndoms trogna vårdarinna, skulle medfölja. Slottsförvaltaren bade från tornet spanat efter de höga gästernas ankomst och stod nu med sin fru under porthvalfvet. Andreas höll sig trotsigt på afstånd — han hade i motsatt riktniug gått in åt skogen. Grefve Ferdinand sprang ur och bjöd sin svägerska handeo, hvilken denna försmådde. Däremot lät Miss Till så mycket beredvilligare lyfta sin halfannan centnerstyngd ur vagnen. Endast damerna gingo in i slottet, grefven steg åter i vagnen utan att bevärdiga sina förfäders gamla hus med en enda blick. Från fönstret däruppe skådade den förvista efter den bortfarande. : j