AA n— — ö Den, då det behöfdes, alltid syndige Tiburtius Westmaier hemtade då tullföreståndarens råknetafla, som lyckligtvis jemte bordet, der den legat, och det öfriga, som derpå funnits, sbliit oskadd och nedskref frågan derpå. Konstapeln berättade då, att Reimer före tildragelsen sagt till honom, att han gerna skulle vilja fara till helfvetet med bruden och hela det muntra patrasket, och att han först sagt, att om krutet skadade honom skulle det nog skada flera oeh sedan: God natt broder! Lachner utropade bestört: Explosionen var ett verk af denne eländige! Bruden och oss ville han i sitt raseri tillintetgöra och derför tilstälde han. den fasansfulla olyckan. Oss beskyddade den eviga försynen: men mördaren står nu framför Guds domstol och .får der ansvara för sin skändliga handling och för de många oskyldiga menniskors lif, som han afdagatagit, ehuru de aldrig gjort honom den minsta skada. . Hauswalds vigsel med Annette Siebner egde ej rum den dagen. De begåfvo sig visserligen till kyrkan, men blott för att tacka Gud, som så underligen hade bevarat dem. Dessutom var huset obeboeligt och behöfde iståndsättas. Explosionen skadade mer än hundrade hus uti de till krutmagasinet närmast liggande förstäderna och byarna. Hela förlusten i menniskolif upgick till 100. Konstaplarnes och handtlangarnes kroppar tann man bitvis kringströdda åt alla håll. Knallen hörde man på flera mils afstånd. Sedan den tiden har aldrig mera något krutmagasin bygts i stadens granskap. Tvenne minnesmärken, som föreviga tildragelsen, finnas ännu kvar. Det ena är en tre famnar hög granitpelare på en piedestal, hvars mellersta del föreställer ett kors, och den öfre en pyramid med en kanonkula i spetsen. Nederst finnes abbotens vapen med en latinsk inskrift, som tilkännagifver, att abboten Ambrosius i Klosterneuburg af tasksamhetssör sin räddning, låtit upresa den på det ställe, der han befan sig under explosionen den 26 Juni 1779. Det andra minnesmärket upbygdes på den öfriga bröllopsskarans bekostnad och består af ett kapell till den helige Johan von Nepomuks ära, efter som brudparet och bröllopsgästerna vid explosionen tagit sin tilslykt till hans bildstod. De fromma stiftarne vandra ej mera på denna planet, hvilken anses för att vara endast en förskola till en bättre verld; men det af dem skapade monumentet finnes kvar och förvissar dessa redliga menniskor, hvilka hade så ädla karakterer och uplefde så märkvärdiga öden, om efterverldens vänliga hågkomst Fyra veckor etter den förfärliga tilldragelsen egde i all tysthet tidigt på morgonen en dubbelvigsel rum, vid hvilken, utom de förut upräknade personerna samt grefven och grefvinnan Sonnenberg, endast få personer voro närvarande. Hauswald gifte sig då med Annette Siebner och Lachner med baronessan Emilie von Wittnahn, född von Radostin Man hade valt en ovanlig timme, för att hålla på afstånd den skådelystna publiken, ty lysningen för det sistnämnda paret väckte i alla kretsar stort upseende, Den förnäma verlden, hvilken Emilie Witthahn tilhörde kallade det för en oerhörd skandal, att en baronessa gifte sig med en zrenadier, hvilken för halfannat år sedan blifvit dömd till döden och redan måst lida det vanärande förerisningsstraffet, då domen upnäfdes. Några dagar sednare begaf sig löjtnanten och hans maka jemte hennes farfader till det sods, som denne ägde i Mähren, för att där illbringa smekmånaden. Hans kamrater beledagade honom till den första poststationen vortom Wien och togo der afsked af honom. Vid detta tillfälle klingade grenadiererna glädigt med glasen och Lachner föreslog följande kål: Bröder, hvad jag blifvit, och den herriga klenod, som jag förvärfvat, har jag eder utt tacka för. Med Ijonmod hafven i bistått nig och med ormens list besvurit de faror, om ni ej. genom mannakraft kunde afvärja rån mig, Bröder, vårt kamratskap var grundalen för min lycka. Utan den skulle hon hafva. lugit förbi mig liksom tusende andra, då en nda utsträckt hard sällan är stark nog att ejda den i dess flygt. Men ätven eder har. len trogna kamratskapen gagnat, ty äfven ni ännen eder nu lyckliga och innehafven en äroall samhällsställning. Under det ni skjutit nig framåt, hafven i äfven sjelfve trängt framåt. åt oss derföre fortsätta denna kamratskap! m den ene ropar, skola de andra skynda till, ör att hjelpa honom! Vår lösen vare: En för. lla och alla för en! Må den järnfasta kamatskapen gälla för hela lifvet! — Den gälle äfven för lifvet der ofvan, om