todd på sin kusk steg abboten upför höjder .Jutan för tullen upfyld af den rädda aning, att han icke mera skulle finna i lifvet någon enda af de personer, som samlat sig uti tullföresständarens boning till bröllopsfesten. Tullporten såg uti ruiner. Det ställe, der iden stått, utmärktes endast af pelarne, på hvilka dess båda halfvor hängt; men äfven en af dessa var till hälften förstörd. Vallen på venstra sidan om porten visade en vid öppning, och den dertill närmaste delen var beföfvad sina tegelmurar och hade flera remnor. Framför tullen hade funnits några stånd, hvarsuti frukt, bröd och leksaker utbjudits till salu Af dessa hade hälften försvunnit, och två kvinnor sprungo omkring och upfylde den töckniga luften med ömkliga jämmerskri. Lullhuset såg ut som en ruin; takstolen och Iskorstenarne fattades och lågo sönderslagna på platsen. Icke långt från tullhuset stod en ada i full brand. På platsen vid tullen lupo menniskorna af och an och visste synbarligen i sin ågest och förskräckelse ej, hvad de skulle företaga sig. O min Gud! utropade den ålderstigne abIboten. En sådan skräckscen har jag under hela min lefnad ej skådat. Det är en förstörelse sådan som Jerusalems. I samma ögonblick skyndade några kyrassierer på snabba hästar ut genom tullen. En at dem ropade till abboten: Rädda sig, hvem som kan! Den värsta explosionen kommer först lefteråt. Ske Guds vilja! sade Ambrosius andäktigt Jag går in genom tullen, ty resten och läkaren tillhöra de olyckliga. Ämbrosius gick raskt framåt och stod nästa ögonblick framför den taklösa tullbygnaden, der tjenstgörande tulltjenstemannen kom honom till mötes. — Hvar äro mina anförvandter? frågade han honom. Ligga de begrafna under ruinerna? — Hvilka äro era anförvandter, högvördige herre? frågade i sin ordning tulltjenstemannen. — Siebners, lydde abbotens svar. Bruden och hennes anförvandter. s — Bruden har jag sett, ers högvördighet, och tror ej, att något ondt vederfarits henne. Hon befinner sig där bortom våghuset vid bilden af den helige Johannes. Abboten skyndade förbi det halfförstörda våghuset till Johannesbilden och fann där en hel grupp församlad. — Hvar är brudparet? Hauswald skyndade abboten till mötes och talade med honom om den bedröfliga tilldragelsen. Lachner stod vid Radostins sida. Utom Westmaier funnos alla kamraterna där, men i likhet med de öfriga bröllopsgästerna öfverhöljda med sandoch kalkstoft. Ingen var det ringaste skadad. Den gamle spaliermakaren hade aftagit sin peruk och sökte befria den från de damatomer, som inträngt däri. Han klagade öfver sin unge slägtinge, men ej med ett uttryck af smärta, utan af fruktan, ty Tiburtius hade åtföljt Siebner till krutmagasinet, för att se efter, huru det där stod till. Gubben fruktade nämligen i likhet med kyrassiererna, hvilka ridit förbi abboten, att det i någon af källarens afdelningar ännu kunde finnas ett stort förråd krut, hvilket först sedermera skulle råka i brand, Fändrik Westmaier kom tillbaka jämte Siebner och medförde konstapeln, som stått såsom skiltvakt vid ytre ingången till krutmagasinet — Hvilket under! utropade Siebner. Denne man har förblifvit oskadd! och han sted dock! så nära den fruktansvärdaste explosion! f — Har ni ersarit någonting om de människor som arbetade i magasinet? frågade major Agathon. . l Tygmästaren gjorde med en djup suck ettl: kors i luften. I magasinet befunno sig 27 män, . 10 konstaplar och 17 handtlangare. oh — Har ni trängt ända in i krutmagasinetss murar? frågade Agathon. . — Där finnes det inga murar mer, svaradesl Westmaier. På det stället där krutmagasinet se förut fanns, gapar nu en djup afgrund, hvarurj! j rökmoln upstiga. Murarne samt de stora arilleriförräderna hafva blifvit slungade långt bort åt alla sidor. — Hvad kan hafva varit orsaken till kruets antändning? frågade Agathon. Säkert de stora järnspikarne uti konstap-: arnes skor, menade tygmästaren. Jag harlr inder sex års tid ifrat däremot; men man har 3 lyssnat till mina ord En krutbeströdd sten-Jl rappa och järn i skorna måste bestämdt förr p ler sednare åstadkomma olycka. r Agathon tog förklaringen för god; men Lach-sS er undrade med skäl däröfver, att olyckan f nträffat just den dagen, och ansåg den däro ör för otillfredsställande. Han frågade därför h