By CJ Suu OC werrar florman åro rattvise Riemers mun pörvreds till ett hånleende, oc vansinnets hemska eld syutes brinna i hans ögor — Huru dags försiggår fröken Aonuettes rig ssel? fragade han med hes och darrande stämma —Förr än han huonit fylla ett halft skoc patroner, svarade Siebner hänleende. Nu ka han själf uträkna tiden. — Säg fröken Annette, sade Riemer me sin förra ton, att jag önskar henne mycke lycka, längt lif och vackert väder, — Kom herr tygmästare, betallde Lachne allvarsamt, vände den sordne hotmästaren ryg gen och lemnade jämte sällskapet krutmagasinet När otficerarne kommo till tygmästarens bo Ding, öpvades dörren, och Annette utkom, åt töljd af sin moder och sina tärnor. Lachner erbjöd fruntimmerna sin vagn, och och de satte sig upp däri, Hau själf jämt sina kamrater begaf sig till fots till baka til den blott några hundra fot aflägsna Nussdorfertullen. Siebuer lofvade att komma efter ty han mäste först för dagen lemna ifrån sig högsta tillsyn öfver kruttornet åt öfverkonstapeln, hvartill han redan förut fått tillstånd. Därpå gick han äfven till tullhuset. Tjuguåttonde Kapitlet. En fasansfull tilldragelse. En rad vackra ekipager stod upstäld vid Nussdorfertullen och bevisade, att de bjudna gästerna redan talrikt hade samlat sig uti tullföreståndarens boning. Hauswalds båda rum voro fulla af gäster. som dels sutto på stolarne, dels stodo i grupper och samtalade med hvarandra. En af dessa grupper bildades af fändrikarne Aldrigfull. Binder och Westmaier, samt fältväblarne Tolfkrus och Platzl. Den senare hade återfått sin plats i regementet och blifvit befordrad. I en fönsternich stodo herr von Radostin, hans sondotter och löjtnant Lachner. De talade sakta med hvarandra; Radostins lifliga åtbörder visade, att han var mycket ifrig hvarföre tiga längre? frågade han sin sondotter halfhögt. Detta hemlighietsmakeri kan endast gifva anledning till förslämpande tydningar. Öppet ut med det och kom medt Emelie räckte löjtnanten handen och framträdde med honom, följande farfadren, midt i sällskapet. Derefter förkunnade regeringsrädet med högtidlig ton: Den kejserlige löjtnanten Tomas Lachner och enkebaronessan Emelie von Witthahn född von Radostin, rekommendera sig såsom förlofrade. IIlerr von Radostein ville tillägga ännu några ord, då plötsligen en fasansfull tilldragelse timade, hvilken ej endast gjorde slut på hans tal, utan äfven på den till denna dag beramade bröllopsfesten. Hvarken den mest gliödande poetiska fantasi, eller språkets hela förråd på krastuttryck, eller ens den skickligaste målares mästerhand skulle vara i stånd att i dess fulla förskräcklighet framställa den händelse, som öfverraskade det glada sällskapet i tullhuset Ett döfvande slag, ett afbrutet skri och en oerhörd äskknall utgjorde innehållet at första sekunden af denna skräckminut. Det var ett åskslag,i hvars dån himmel och jord syntes gåunder De fartaste hus störtade brakande i ruiner, och jättestora träd och murstycken flögo omkring i luften, som om de varit dun eller pappersblad, dem vinden bortför. Plötslig natt betäckte jorden. I detta ogonblick var det, som Ambrosius. abbot i Klosterneuburg på sin färd till brölloppet med sin vagn just körde upför den höjd, ofvanfor hvilken Nussdorfertullen ligger. Han hade blott uågra tå steg kvar till tullhuset, hvarest man blott väntade på hans ankomst, för att begifva sig till lächtenthalerkyrkan Lill sin fasa såg han plötsligen ofvanför Nussdorfertullen en eldpelare af oerhördt omfång med förvånande hastighet uppstiga emot himmelen. Det brakade, pep och susade omkring honom, och han kullkastades, bedöfvad af ett tusentaldigt åskslag, Då han återfick besinningen, låg han under. ruinerna af sin vagn, och tramfor honom på marken stod hans tjenare och blickade bestört på honom. m Ni lefver ännu, ers högvördighet! Är ni kadad? voro de ord som den deltagande Jenaren rigtade till sin husbonde. Jag vet inte, om jag är särad, svaradel! ämbrosius. Räck mig handen, så vill jag föröka att upstiga. Med tjenarens hjelp söktes lan resa sig upp, och det lyckades honomt enast. Min Gud! hvad har då händt?. fråsade han förundrad. (. .ii.. Hm —