(Forts. från n:r 149). Lachner gick därpå fram till det öpna fön stret och sade: — God dag broder. Har du något emo att jag kör och hämtar din fästmö? — Visst inte, broder, svarade den tilltalade Officerarne satte sig i vagnen och körde til kruttornet. HÄUvilka minnen upväcktes ej hos dem då d instego genom porten och den där uppställd skiltvakten, en konstapel, på foreskrifvet vi hälsade dem! Kruttornet var grundpelaren til deras lycka. Utadn det äfventyr, i hvilket Lach ner här med djärfhet kastade sig, skulle d annu förblifvit föpa aktade soldater, och dera hads naturliga fiender ännu haft sin hemlig korrespondent i österrikiske statskauslerens bo ning. — Er tjenare, mina herrar, hälsade den gamle tygmästaren Siebaer, som nu utkom ur sin bo ning. Därvid förande banden till hatten. — Vi komma för att hämta bruden. Sieboer begaf sig tillbaka till sin boning. Då Binder såg dörren till krutmagasinet sti öppen, frågade han tjenstgörandea korporalen om de den dagen arbetade. — Ja, herr Fändrik, svarade denne, och de ganska flitigt. Vi hafva änua blott ett ring: förråd lösa karduser färdiga, och om några da. gar hafva vi hundrade årsdagen af Wiens be: frielse från en svår post, och då kommer myc ket krut att bortskjutas. Aunettes fader kom åter ut till officerarne — Mina herrar, sade ban, bruden beder e ursäkta heune, därför att hou ej ännu är färdig med sin drägt. — Låt oss bepifva oss till kruttornet. Da gifves det något att se, tillade Siebner. — År det de vyupfunna ihåliga kuloroa mec de korta br.ndrören? frågade Lachner. — Nej, någonting helt annat, en raritet, et mästerstycko af furst Kaunitz. Jag såger e mer, än att herrarne skola förvånas. — Nyfikna följde officerarne den gamle Siebner Siebner vända. sig till konstaplarne med fragan: — Hvar är Riemer? — Där sitter han jämte de andra vid fönstret och fyller patroner, svarade man hooom. Siebner och officerarne gingo några steg åt sidan och befunno sig snart framför Riemer. Då han såg Siebner jämte otficerarne nalkas sig, betraktade han dem med en mörk och vresig blick Hans ansigte, som förut varit fylligt och rödbrusigt hade nu blifvit magert och blekt och skrynkligt. Ehuru han helt nyss fyllt fyratiofen, är, sag han dock redau ut som en gamma! gubbe. — Se, mina herrar officerare, sade Siebner och pekade wed knappen af sin rörkäpp pa Riemer. Där hafva vi hans nåd furst Kaunitz mästerverk. De ljusa gossarne Hecht och Bonfleur sitta nu uti tuktbuset; men den här mannen dömdes till soldattjenst och måste tjena som handtlangare hela sitt lif, utan hopp att någonsin få sitt afsked på vågot annat vis än genom döden. Det är ett högst rättvist straff, som statskanslern med Salomonisk vishet bestämdt åt bonom. Sasom han mätit åt er, mina herrar blir det honom ätveuv mätit. Herre min Guo bvad han har plagat mig som en litsletvande djefvul för min vackra dotters skull! Han nadhenve till och med redan uti sina klor, då bov genom Guds uad undanrycktes bonom. Furstens forduc hotmästare kastade en bister blick pa Siebner. hvarvid endast draguingen kring havs läppar förrådde den känslostorm, 30. rasade i hans inre, Vill du iute stiga upp, såsom dina kamrater gjort och visa herrar otficerare vödig vöranad? sade Siebner förebrående till honom. Vet du iote att du skall taga mössan af dig för dina förmän? Riemer förblef orörligt sittande på sin pall. — Lemaa honom i fred, sade Lachuer, djupt gripen, öfverhopa honom inte vidare med förebräelser, då ödets hand redan så djupt drabhat honom.