Prestwigd i Upsala är s. m. kandidaten F. Ris: berg, tillhörig Hernösands stift. Profdag för kyrkoherden Norrman til Skellefteä paftorat är utfatt till den 10 jan. Från utlandet. 3 Frankrike tydes man för ett ögonblid hafwa glömt alt för den Arnimsla saken. Här, som öfwer alt anorstades, är den mer frisinnade mes ningen böjd att gifwa Bismard rätt mot Arnim, medan däremot jejuitsbladen taga på det häftigaste parti för Arnim mot Bismard. Det kan wara nog. att meddela en röst från hwardera sidan. Republique francaise skrifwer: När hr v. Bie marck upträder mot ultramontanismen, hwad gör han då? Jo han, Frankrikes motstandare, kämpar då i detta afseende för Frankrikes fak, ty han kämpar för det nutida samhallet, för männistorätt, för wetenslapens framsteg, för samwetefriheten. Dessa äro hotade, dessa äro i fara, och wi se, att v. Bismarck öppet upträder til deras wärn. O, att wi fransmän kunde göra detfammal? — Jesuitbladet Union griper faft i desja ord, för att wisa, att Frankrikes liberale af hat mot Far tolicismen aftladt fig alt franslt och gjort fig til Bismarcke mwänner, därför att han förföljer tyrfan. Den omständighet, att Arnim, då han war preussislt sändebud i Rom, sötte, utan fin regerings weti ap, att rädda päfwens werldsliga wälde, och att ban, fom tynt sandebud i Paris, fökt mot arbeta Thiers och republiken, bar gjort honom till de franssa ultramontanernas hjelte, och de ställa fig utan twetm på Hans sida, ehuru de för ingen del siulle tillåta en franst diplomat sadana fris beter, fom Arnim tagit fig. — Tidningen Bien Publik anmärker med rätta, att det hwarken är juridista eller ens rent politiita släl, som bestämma fransmännens mening i saten; utan denna är ajhängig af deras stallning till pafwedömet. De fom gilla påfwens traf på werldswälde och wilja till baka föra den mörtaste medeltiden göra fig till Arnims riddare; de andre til Bismarcks. J nationalsorsamlingens möte den 12 dennes förekom åter fragan om universitetens frihet. Res publikanen Pascal Duprat framlade dä följande andringsförslag: Univerittetsundecmwisningen är fri under statens ofwerinseende, och staten har, sasom hit intills, ensam rättighet att utdela lärs domsgrader. Förslaget upwäckte en storm från de klerikales sida, fom i grunden wilja, att unis wersitetsunderwisningen stall wara fri under ros merii-fatoliia kyrkans öfmwerinfeender. Efter ett langre ordslifte öfwerenskom man att upsljuta öfwerlaggningen om detta förslag. Det är troligt, att den religiösa frågan, såsom liggande till grund för dagens politi:ta strider, börjar mer och mer ådraga fig upmärksamheten. De liberale fransmännen försträckas sjalfwe öfwer den utbredning ultramontanismen winner i landet. Ett wadligt sjukdomstecken är i synnerhet llostrens hastiga tillwaxt. Emeuertid föreligga inga ftatinita upgijter yarom alt sedan år 1861, då det i Frostrite fanns 2,598 muntkloster med 16,815 nankar och 12,239 nunnekloster med 88091 nunnor, noviserna oraknade Hela talet af perfoner, som tillhorde det andliga ftandet i Frankrike, ut gjorde da 309.383 personer, eller wid pass lika mydet fom Frantrites slagfardiga här. Sedan def hafwa tlostren mycket ökats. Ensamt i lanet Lorie halwa under de sistjorflutna tolf åren 25 nya kloster grundlagts. Fransta nationalförsamlingen har med 477 röster mot 167 till andra läsningen antagit den bekante protestantiste pastorn Pressenses förflag om rät tighet sör perjoner af hwillen trosbekannelse som heln att fritt fira fin gudstjänst. En medlem af ytterita högern, Giraud, talade mot förslaget, bwilket däremot; waltaligt förswarades af Pressenss sjalf. Erinrande om 1789 års revolution, sade ale att denna begick ett stort fel, då den fafte älde prefterjtapets borgerliga författning; men då frågan bragtes inför konstituerande förfamlins gen fingo alla andliga setter rätt att hålla gudsijanst. År 1792 eriände församlingen hwarje re ligiöe fett och til oc med belraftade kyrkans ftils jande från staten, oc) omedelbart därefter ordnades offentlig gudstjänft i 32,000 församlingar. Det andra kejsardömet återsiälde statene myndighet öfwer kyrkan, och därmed war religionefriheten kräntt. Talaren anmartte, att en mydket stor strid nu börjat i Europa mellan staten och det religiösa samwetet, och att denna föraeckling eger rum ej blott inom monarkiska, utan äfwen inom demo kratista land. Han flöt med en kraftig insaga mot statens intrångande i samwetsfrågor och forklarade att alla de, fom i likhet med honom själf tilhöra en religion, hwilten i närwarande stund formligen förföljes af en mättig ftat, wore de förste att gensaga mot hwarje sådan inblandning. Den ube ala fidan af församlingen helsade talaren med ifligare bifallsrop. Kultusminimern de Cumont jade, att regeringen ej hade något mot förslagets mtagan-e. ————— ä B-— — — — — ——