— HI Nar Ingen rätt att göra mig förebråt-lelser, anmärkte Bouflear, ty er oaktsamhet är lskuld till hela olyckan. Patrullen upnådde kasernen, och profossen afmottog dem och föste dem in i fängelset, med dllika vackra och upbygliga ord som de hvilka han några månader förut ytrat till Binder och Lachner. Å Då de förlofvade lemnade kyrkan, ville Riemer bjuda sin fästmö jämte hennes föräldrar. på en: flo middag; men Annette ursäktade sig med förberedelserna till morgondagen, hvilka ej medgäfvo hennes moder tid att antaga hans SIhjudolag. Hon tog därför af honom ett visserligen ej ömt, men hjärtligt afsked och lätsade gå hem till sina föräldrar Knappast hade inofmästaren försvunnit ur sigte, förr än hon afvek från den rätta riktningen och vek af in på Vvlen sidogata. Efter ytterligare atskilliga omvävar kom hon slutligen till statskansliet och med klappande hjärta lät anmäla sigstill företräde hos fursten, Medan bon väntade att blifva sinkallad. upsände hon brinnande böner till Hersren, att han måtte upfylla furstens hjärta med wildhet och nåd. Åndtligen blef hon inkallad; tanken på den Jolycka, hvari hon sväfvade, gaf henve mod, så att hon med fasthet både i ton och gång skred stram till fursten, knäböjde och sade: — Nad ers furstliga nåde! Nåd för mig soch min fader! Rättvisa åt Riemer! Utan att genom miasta min: förråda, hvad han tänkte; svarade fursten: i Stig hon upp, Annette. Jag ämnar altid utöfva rättvisa och gifva aäd åt dem som däraf göra sig förtjeuta. Men säg, hvad det är fråga om. Anuette berättade då, så utförligt och tydligt hon kunde, huru Riemer umgåtts i bennes föräldrars hus, sedan hon endast var ett barn, huru han inlockat fadren uti affären med juden, huru tygmästaren, drifven af samvetsagg och ruttau begärt och fätt ordentlig inventarieförteckning uprättad, huru Riemer det oaktadt begagnade sig af detta brott till att tilltvinga sig hennes hand, sasstän hou älskade den unge Hauswald, samt slutligen den efter hennes förmodan sphtternya uptäkten af de tre sammansvurnes brottslighet. IIon slutade med en begäran om nåd för fadren, så fatt han skulle få behålla tjensten såsom belöning för heunes uptäckt och meddelande, Fursten åhörde henne upmärksamt; under kortgängen af hennes berättelse krusade ofta ett leende hans läppar, liksom han äfven stundom beledsagade heunes ord med väuliga nickningar När bon slutat, sade hav: — Haf tack för hennes meddelande. Gå hou lugnat hem. Jag tror ej, att Riemer i morgon kommer och fordrar äktenskapslöftets upfyllande; men om han kommer, så vagra, och om han då hotar, så latsa om intet. I tall ban anklagar er fader och er upgift befinnes riktig, tror jag mig kunna bestamdt försäkra, att tygmästarens enda straff blir penningarnes återbärende samt möjligen förflyttning till en annan tjenst. Den uuge Hauswald, som hon nämnde, lärer med det törsta blifva utnämnd till officer såsom belöning för en djärf bedrift, som han nyss utfört. Få nu se, om bans kärlek öfverlefver hans befordran. Har hon något mer att säga? Annette förstod vinken och tackade fursten för haus gifna löfte samt aflävsnade sig. När Anuvette gatt sin väg, satt fursten länga och tittade tankfullt framför sig. Slutligen mumade hau sakta för sig själf, — Ja, hennes berättelse bär inre tecken ill sanning, som svårligen låta vederlägga sig. Att Bonfleur och Hauswald äro brottslige visste ag; men att älven Riemer skulle vara delaktig förräderiet, trodde jag icke, och dock borde ag kunnat sluta därtill af kalefaktorns lof—4 bla asp ooo an