mindre kraftigt bewisande för det, att den fram träder i drägten af kyrkligt spräk och presterlig upfattning: ,Genom Guds nåd äro wi alle det mi äro. Wårt lefnadskall ha wi likaledes fått af Bud; ingen är prest, kronofogde, domare, landshöfding, redaktör, konung, minister, godsegare eller bonde utan att han är detta genom Guds nåd, d. w. s. ben matt, fom wi besitia på grund af förmåga eller ålder eller en wiss kommuns eler ett wisst folks wilja, är of skänkt af Gud til Hans rikes befrämjande och hans förrherligande. De, fom äro frihetswännernas motständare, för summa ide att begagna orden med Guds näde fom ett bewis på den ogudaktighet och det gubdeföratt, fom råda i oppositionens leder. Men tan man wäl med werkligt stäl påftå det wara ogudaktigt, att man från en Hurstes titel will utstryka orden med Guds nåder? Wi tro det ide. Guds åfwor äro alla goda och lyckobringande för ob, a länge wi bruke dem wäl, od) öfwertygelsen om att jag har alt hwad jag eger från en god och kärletsfull Fader, hwilken i alt, hwad han låter mig wederfaras, asyftar mitt ewiga wäl, är en ewangeliets frukt, en himmelsk gåfwa, få uplyftande och hänryckande för det ädla och sköna däri, att jag ej för alt i werlden wille låta mig be röfwas rättigheten att säga högt til alla och en bwar på gator, torg od) wägar: hwad jag är, det är jag genom Guds näd-! Men det är just det goda, fom ofta missbrukas; och då nu folken Ha fetelång erfarenhet af att titelu med Guds nåde hos furstarne döljer hög mod i stället för ödmjukhet, anspråk i stället för underordnandet af egen wilja under Guds, lust att uudertrycka i stället för lust att gagna och kort sagdt, mörkrets gerningar i stallet för ljusets, borde folken ocksa, med den matt, fom äwen de ha fått ar Gud (ty det är ingen makt utan af Bud, säger Paulus), sätta en gräns för furftarnes, ytterligare framfart på willowägar, få att de må föra spiran Gudi till ära od) folken till agn. 9Senom att utstryka orden Åmed Guds nåde frän furstarnes titel stulle folken icke aflägsna dem, utan twärtom narma dem till Gud, och denna utstrykning skulle jämwäl wara dem ett tydligt tecken på, att därest de önska wara Gudi behag: lige, de ide böra gå i spåren af fina fäder, hwilka hängde Guds nåd fom en ffylt utanpå fin krona för att utöfwa wåld och despotism, utan att wisa ett annat sinnelag, regera med folkets sanna gagn till ögonmärke och följaktligen betrakta fig fom af: hängiga af solkmakten, hwilten i kraft af Guds nåd nu på många ställen trädt förmedlande mel: lan dem och all werldens herre. Bud låter nu fin nåds sol stina öfwer folken; hwad Han i fin allwishet fråntagit furstaxne, det har Han gifwit folken för inträdet i en ny tingens ordning, där Hans afsigter bättre funna befrämjas. YUtt folkwiljan för närwarande är herrskande i de nordamerikanska feistaterna, i Frankrike oc å andra ställen, samt att matten i de flefta europeiska stater, blifwit delad mellan kungen och folket, är ett faktum som ej kan förnekas. Men nu finnes ingen makt utan af Gud; folket har följaktligen äfwen fått sin makt af honom, som är Herren, hwilken dels beröfwat furstarne makten, dels delat den emellan dem och folket. Wilja altså de kfonstitutionela konungarne behålla titeln med Guds nåde, må de också finna fig i att riksdagen, fors tinget eller parlamentet tillegna fig och begagna densamma, för fåmwidt man med titeln förenar begreppet om en af Gud öfwerantwardad makt; ty denna rätt innebär logftiftningsoch beffattningsmatten enligt Guds ord. Men lika riktigt Handlade furstarne, om de ide begagnade denna titel, emedan många af dem själfwa och en läng rad af deras förfäder genom maktmissbruk förwridit begreppet däraf, få att den fromma och ödmjuka känslan ar beroende under Guds allmakt, fom ursprungligen betecknades af dessa ord, ide längre finnes till för folkets med: wetande, när det hör eler läser början af en konungs titel. Så länge ba nämligen höga wederbörande brukat Guds namn til fäsänglighet, att de nu målla förargelse med dess anwåndande. Man bör oc lägga märke till, att ingenstädes finnes i nya testamentet någon fom helst antydan om, att Guds nåd hwilar företrädeswis på tonungar och furstar, lika litet som det öppet eller förtäkt tillstädjer dem framför andra, rättigheten att begagna Guds nåd såsom titel. Men hwad de regerande ide fått af Gud, utan bemäktigat fig genom egen maktfullkomlighet, det fan ide häller wara någon gudsförnärmelse. någonting ogudaktigt, att taga i rån dem, isynnerhet när det blifwit uppenbart att de flesta af dem inlägga i denna titel ett bes grepp, fom ide är öfwerensstämmande med faun gudsfruktan.