Sundsvalls tidning – 15 december 1874, sida 2

Arracken har försänkt honom i djup sömn. En fin väktare! Den kunde man bortstjäle jemte det, han skall bevaka, och han skulle ändock ej vakna! Ett högt buller hördes; förskräckta blickade de båda skälmarne åt den riktning, hvarifrån ljudet kom, och foro förskräckta tillsammans. Det andra stora skåpet, som stod i rummets andra ända, öpnades, och två män störtade ut och ilade emot dem med pistoler och värjor i handen. Dessa tvenne män voro anstälda uti statskansliet såsom kanslister. Furst Kaunitz hade låtit bära dem till sitt arbetsrum uti kistor, på det deras ankomst dit skulle blifva en hemlighet för Bonfleur och Riemer. För att skaffa rum åt dem uti skåpet, uttogos först de där förvarade skrifterna och lades i kistorna samt sedan sjelfva hyllorna, hvilka lades uti skåpens botten, hvarefter båda tjenstmännen därstädes inneslötos. Med förvånande snabbhet hade förrädarne återvunnit sin själsnärvaro. Bonfleur betraktade dem med sast blick, under det ett tvunget leende förvred hans ansigte. Ha, präktigt! stammade han, det borde man hafva väntat! — Ni väntade att ertappas och vågade likväl förbrytelsen! utropade den ene kanslisten, förtörnad. Förbrytelsen! svarade Bonfleur och stälde sig förundrad. Hvilket missförstånd! Jag måste genast förklara sakens sammanhång. I afton fann jag en nyckel på trappan och mötte strax därefter Riemer, som sade till mig: Den gamle Hauswald har under tysthetslöfte meddelat mig, att fusten i natt befallt honom att hvila här i skåpet. Fursten måste frukta ett inbrott i sitt skåp. Då jag förnummit detta visade jag hofmästaren skåpet och sade till honom: Det synes vara fråga om ett skurkstreck. Denna sällsamt formade nyckel, som jag funnit, ser mig ut att likna en nyckel, som jag ofta sett