Sundsvalls tidning – 15 december 1874, sida 2

uti furstens hand, när han begifvit sig till det skåp, hvari han förvarar sina handlingar. Jag. går genast till fursten med den. Hvad svarade ni därpå, herr hofmästare. — Ått fursten nyss farit ut, lydde Riemers svar. Derpå föreslog jag, att vi skulle probera den funna nyckeln i skåpet. — Tack för förklaringen, mina herrar, sade kanslisten. Jag tror, att vi kunna bespara oss. förtsätningen, ty den faller af sig sjelf. Skada blott, att det, som ni nu sagt, ej öfverensstämmer med edert föregående samtal, hvilket vi lyckligtvis råkat åhöra! Därpå trädde han bort till fönstret, öpnade det samma och afsköt sin pistol utåt trädgården. Få minuter sednare befunno de ertappade sig uti händerna på en patrull, som vid trädgårdsporten stått och väntat på skottets lossande såsom ett tecken, att den skulle intränga i huset. Fåfänga voro deras varma bedyranden, att de voro oskyldiga, och deras enträgna böner, att man skulle låta dem kvarstanna till furstens äterkomst, så att de kunde rättfärdiga sig inför honon. Vakten ålade dem tystnad och dref dem före sig — Vänta litet, sade den ene kanslisten till soldaterna. Här i skåpet finnes en tredje, som ej vill ut, ehuru han hörer till förrädereklöfverbladet. Utt med sig kalefaktor! Nå, blir det af? Den gamle Hauswald förblef orörlig. — Han låtser sofva, anmärkte den andra kanslisten och tog ett ljus och belyste honom dermed. Herre jesus! tillade han förskräckt, se, huru han ser ut! hans öpna mun och glasartade ögon! Han är död! (Varte Y