Fran utlandct. Tyskland. Fredagen den 4 dennes förekom i tyjka ritsdagen en ytterst stormig förhandling, då Bismarck anfölls och förswarade sig för fin ut: rikespolitik, särstildt rörande erkännandet af fpanita regeringen, samt uttalade fig om Kullmans mord: försök. Det war under detta riksmöte den första omedelbara sammanstötningen mellan rifsregeringen och de ultramontane. Först uplästes en strifwelse från de i utskottet för Elsass Lotbringens budget inwalda ombuden för detta land. De förklara, att de Lunder sitt lands närwarande läge ej funna deltaga i ut: skottets förhandlingar. Därefter åter uptogs förhandlingen om budgetförslaget. Wid utgiftsposten för förbundsrädets diplomatifsa utskott klandrade ultramontanen Jörg, att detta utstott alt för litet ingriper i den tyska utrikespolitiken, hwilken ty wärr fått en helt och hället personlig karakter med de olägenheter, som altid låda därwid, om ock den ensamme ledaren är aldrig så snillrik Tal. klandrade nu rikskanslerens utländsta politik under sista året, hwilken höll Curopa i ständig oro. Äfwen klandrade han säsom misslyckad erkännandet af Serranos regering, såg i Rysslands wägran att taga samma steg ett bes wis på, att trekejsareförbundet war blott ett slen fom mid första prof slulle swika, samt nämnde i förbigående om Kullmans mordförsök, en öfver: dådig ogerning af en halfgalen männiita. Bismarck swarade hufwudsakligen, att året 1874 warit just det händelfelöfafte oh lugnaste han hit tills under fin l13-åriga ledning af Preussens och Tystlands utrikespolitik warit med om; det diplos matiska utitottet hade därför ingen anledning att under detta år sammanträda, få mycket mer fom riksgeringen genom afsrifter af alla wigtigare de pescher häller de förbundna regeringarne i full fönnedom om hwad som föregår inom den diploma: matiffa werlden; och man fan wara så mycket mera trygg för, att ide riksregeringen drifwer något spet bakom deras rygg, fom hon utan åtslilnad wäljer till de förnämsta posterna tjenstemän från alla förbundsstater nordens som söderns. — Hwad erkännandet af spansta regeringen widkommer bör den upfattas såsom en wedergällning mot farlisterna för mordet å kapten Schmidt. Nin första känsla, då jag mottog underrättelsen om mordet, war denna: Detta skulle aldrig ha skett, om han warit en engelskt, amerikanil, rysk eder fransk forrespondent. Od det är återkallande i mitt minne alla de gamla förödmjutelser, fom Tyslland fordom under sin söndrings tid nödgats lida, (lifligt bi fall) och jag fade til mig fjälf: det är tid att wånja utlandet mid att man ej får ostraffadt mörda ens tyltar. (bra!) Det humanaste oh för spanska folket mest kärkomna fätt att öfwa wedergällning för mordet war onekligen att erkänna regeringen i Mar drid, att sålunda stärka den enda kvarlefwan af