pas det. Wår dialog blef här afbruten af en wänlig in bjudning til foupg, en invite, fom wi ej läto fäga oss twå gånger. Wackra Hulda hade i afton uppdukat det finaste, huset förmådde, och att hwar och en af det talrika fällstapet gjorde fräl för fanningen af ordspråket fjön fuger, wisade bland annat wär gamla wäns, fru O-ns gladt ftrålande anlete. Månne hon ock derwid tänkte på den krischornas folkwandring, som sedan stulle börja frän wåra börsar in i hennes egen, som coquette hängde ned öfwer det hwita, smänätta förklädet. Efter att hafwa satissierat of ur den jordista faligh.tena flastor och karotter och sagt wårt god natt, gå mi åter upp på däck, för att njuta ar aftonens behag och swalka. Natten hade redan utbredt fin lätta, behagliga slöja öfwer hafwet, och blicka wi utåt den omätliga rymden, upp: fånga wåra ögon endast Bottenhafwets nu få stilla oh slumrande, med sommarnattshimlen i sjerran sammansmältande wägor Först midnattstimman fick se oss hwilande i Morfei ljufwa armar. — Nu, god natt! . so Redan tidigt tittade solen in genom wårt lilla hyttfönster, sändande of fin wänliga morgonbelåning och wi woro snart klädda och åter på fom mandobryggan hos mår wänlige och humane fapten. Enär han lofwat oss wara framme wid wår resas mål få tidigt, att mi kunde få intaga mår middag å ett af stadens hoteller, sökte wi efter intagen frukost göra de timmar, fom wi ännu slulle dwäljas inom fartygets reling, få drägliga och an: genäma fom möjligt. En både behaglig och be höflig swalka inträdde genom den frista bris, fom grannlandet Finland fände of. Nordftjernan — få hette wår gamle bekante och ftåtlige ångare — hissade då sin hwita, wäldiga segelmassa och drifwet af ånga samt en frist och gynnande wind ilade fartyget gladt framåt mot Norrlands tlip: piga, ofta få stormiga kust. Ändtligen få wi rakt i norr fe ur Bottenhafwets blåa wäg Bremö fyr uppdyla, hwars soliditet och fasthet synes trotsa både tidens och stormarnes magt od rätt, Mart stola mi nu få sätta foten i land, erfarande redan en försmak deraf. i Att wi närma oss en stad med högft betydlig sjöfart funna mi lätt förstå genom den waldiga mängd seglare, fom öfwerallt möta ögat och fom hålla wår kurs. De flesta af dessa föra broder: landets wackra flagga; men från ett och annat fartyg swajar oc flagga gul och blå, fri och stolt för winden. Nu nalkas mi med stora sieg mårt mål, då ångaren är kommen inomslärs och då redan på afftänd för oss hägrar Nordens S:t Franfisco, timmerstockarnes och champagnens förlofwade land. Här hafwa mi inne wiken till wenster Swartz wiks storartade etablissement, som renderar dess egare årligen wackra slantar. Snedt deremot lig: ger, inbäddadt i iuruskogens lummiga lunder, det täcka Klampenborg, ett Tusculum, fom kunde ans stå fjelfwe Cicero, alla andra sägwerk här i oms nejden ide att förgäta. Närmare staden passera mi Kubikenborg, grosshandlare E—ngs stätliga willa, som med sin wackra, i engelsk stil anordnade park tar fig förträffligt ut. Berna rigta mi wår kikare häråt och wi få då fe många små grosshandlare och inspeftorer, alla lofwande och förhoppningsfulla plantor med helsans rodnad på fyllig kind, tumla om i den yppigafte grönita till stor fröjd för paps por och mammor, en familjetafla, få leende och wänlig. att man gerna slulle wilja ega en måla: res fina pensel, för att kunna fästa den på duken. Till höger om of hafwa mi den wälbekanta Tjufholmen, oföränderlig; densamma i alla tiders iften, alltid lika ödslig och ful; men det gamla rusliga tornet, en gengångare, från ett längesedan förflutet sekel, som länge warit en driftkuku för alla möjliga windar och en ypperlig ffottafta för främt od) löje, Har då ändtligen fått respass in i ewigheten, sörjdt och saknadt af bodar od) getter, får och fän, twå och fyrfotade, för ywilka skapade wäsenden detsamma under regn och owäder kunnat wara en passande och fullt wärdig asyl. Bäst torde dock wara för oss att taga reda på wåra rebus, då ångbåten inom några få minuter lägger till wid bryggan. Efter ett warmt farwäl åt wår kapten, resfamrater oh Skön Hulda, fom gaf of en blid, ett kungarike wärd, äro mi åter på terra firma oh stynda nu att staffa oss ett rum å stadens nya Hotell, Jernwägshotellet gemenligen kalladt oh endast afsedt för den resande allmänheten. Blott ett par minuters wäg och wi äro wid wårt mål. Stätlig oh solid byggnad! Äpperlig stil! Att innehål oh form här harmoniera, märka wi ge nast wid inträdet i den stora od wackra meftibulen. Detta är skilnad, ssulle jag tro, yttrade wår män, fom mottog of, när wi lydligt satte foten i land, mot de eländiga s k. hoteller, fom förr i tiden under den lockande stylten Rum för resande narrade in i fina usla kyffen en lättrogen resenär och der rummens ofnygghet endast kunde öfwerträffas af oförsyntheten i prejerierna och oblygheten hos de ohyfsade wardarne eller de såta och aimabla wärdinnorna. Dessa gamla ftor