morgon blifver en lycklig brudgum. Under leende aflägsnade hofmästaren sig. Den gamle tillriglade dörren efter honom och satte sig på pallen vid sitt skrin och öpnade det. Låset öpnades, och han höll åter i handen den pung, hvari han förvarade sin skatt, och skakade den, så att mynten klingade. Därpå tillslöt han åter skrinat, skakade ut guldet på bordet och började räkna det stycke för stycke. Ja, utropade han glädtligt, gamle skälm, nu fattas dig blott tio dukater, och ännu denna timma har du dem! De glänsa skönare än alla himlens stjernor. Nu äro de mina; men surt har jag nödgats arbeta, innan jag samlat dem. Nu fattas intet annat än att jag dör, fortfor han efter ett längre uppehåll, och lämnar mitt guld åt mina anförvanter. Det kan ske fort nog, då jag en längre tid kväljts at förskräckliga drömmar och allehanda plågor. Och hvem tillfaller det då ? Min broder, skräddaren är död. Alltså mina två brorsöner, skräddaren och grenadieren. Ve dem, om detta skulle ske! Min förbannelse skall låda vid guldet, och hvarje dukat bringa dem olycka! Dessa ord uttalade den gamle med en dot och ihållig stämma, som upfylde den lyssnande flickan med fasa. Hon ryste och trodde, att hon sväfvade i stor fara. Om den halfförryckte gubben uptäckte henne, skulle han anfalla henne med raseri och förtviflan för att för alltid förstumma henne, emedan hon kände hans hemlighet cb skatt. När eldaren åter strök ihopa penningarne och lade dem tillbaka i pungen, föll ett guldstycke ned och rullade hän till gardinen framför nischen. Länge och med synbar ängslan sökte han därefter och hade redan fattat tag uti gardinen, för att slå den tillbaka, då han uptäckte dukaten. Han kysste den glädtigt och stack den i pungen samt lade den ned i skrinet. Då han upsteg, tumlade han omkring. Han måste hafva blifvit svindlig af det långa och djupa bugandet och stod derföre några minuter och höll sig fast uti bordskifvan. — Det är kallt här, mumlade han, och om sommaren går det ej an att elda. Jag går ut i solen och värmer mig. Annu bättre, jag hemtar arracken. Den är min bästa medicin. Han tog nyckeln ur skrinet och lemnade rummet. Annette hörde honom gå och lemnade sitt gömställ samt öpnade sakta dörren och gick sin väg. Beslutsamhet lyste ur hennes blick. Nu är jag fri från min fästman, hviskade hon för sig sjelf. ag skall rekomendera min fader åt furstens nåd. Han skall säkert skydda honom mot en undersökning, när han ur min mun får veta den högvigtiga hemligheten. Hon hade för afsigt att stiga upför baktrappan den samma väg, som Ilau-wald skule gå upp till honom; men plötsligen ändrade hon sitt beslut, emedan det svårligen skulle lyckas för henne att få tala med honom i hans boning, utan att brottslingarne skulle få erfara det. Kaunitz begifver sig säkerligen snart till statskansliet, och där får jag tillträde till honom lättare än här hemma, tänkte hon. Oeh nu till min fästman, för att följa honom till kyrkan. Jag vill hyckla otvungenhet, på det den eländige ieke må ana, att jag ämnar förråda hans brottsliga forehafvanden. Annette stod vid dörren till sin fästmans rum och inträdde deri. Ändtligen le dina ögon, helsade han henne Min engel öfverraskar mig på det angenämaste. Låt mig kyssa dig, min vän, på det jag må få en försmak af den salighet, som i morgon väntar mig. — Har ni ej kysst mig förut, svarade hon, får ni ej göra det, förr än vigseln försiggått och vi äro äkta makar. En fjerdedels timma därefter stodo de båda förlofvade uti Mariahilferkyrkans oratorium. Tjugufemte Kapitlet. Klockan elfva om natten. Hofmästaren klappade sakta på en dörr i söfversta våningen, och fastän ingen stämma sinifrån besvarade klapningen. öpnade han dock s(och trädde i rummet. Där såg han vaxljusen sdjupt nedbrunna och Boufseur sofvande uti en iländstol. Då Reimer nalkades vaknade han. Ni kan sofva? tilltalade Reimers honom. vu Jag beundrar eder lyckliga natur! Hvarföre inte, genmälde sekreteraren. Jag visste ju, att ni skulle väcka mig. Förra ifnatten tillbragte jag vid spelbordet och sot -Iblott föga. Jag är sannerligen ännu så sömtluig. att jag har blott föga lust at besvära mig. il — Som ni behagar. Jag är inte heller särdeles nyfiken. t — Har tursten kört ut? — Ja, för en half timmes tid sedan. r — Huru ser det ut i huset? I — Allt är tyst som i grafven.