en inlaga, hvari han nämnde, att invensariumsa saknades äfven under hans vård befintliga ma-s teriel. Foljden blef att en noggraun förteck-m niog uprättades och därigenom en tung bördalp lyftades från Siebaers bröst, emedan han nu bådella var säker för vidare frestelse ooh faun sig be-se triad från undersökning angående försuilloingen, då det försnilade godset ej hade saknats. Men hotmästareu var ev slipad skalm. Dålla han upgjorde affären aflockade ban juden ett kvitto öfver mottagandet al peoningarne. Dessalli handlingar gömde han. till dess han kunde begagna dem som bevis mot tygmästaren. En dag hände sig, att Sieboer törklarade ho-s nom, att han ansåg honom tör en snäll och IE bra karl, men han borde dock ej begära, att ban af tacksamhet skulle upoffra sin dotters lycka, ty Annette komme såkert att göra sig illa, om fadren läagre bad henne lyssna till Riemers förslager. h — Frudta inte, svarade hofmästaren, ty Annette älskar btvet för högt för att själf tilltoga sig nagon skada. För den saken är jag lugn; o men på det ni äfven må blifva det, så hör mitt rad: Nör flickan västa gång kommer och klagar er öronen fulla, så säg henne öppet, huru sakerna sta. Säg henne, att jag ej endast kan beröfva er tjensten, utan äfven bringa er i fängelse, emedan jag besitter papper, hvar bevisas, att ni en gång begatt krouostöld. Sieboner förstelnades af förskräckelse, när han hörde detta och tillika öfvertygade sig, att Riemer ej kom med någon tom hotelse, ty denne höll verkligen kvittenserna för bans ögon mod — — orden: — Dessa papper äro sex år gamla. Närs qe nttärdades, hade hon nyss fyllt 12 år; wenst henues älskvärdhet retade redan da mitt öga och framkallade hos mig det beslut att agvända allal! medel, på det bon, fullvuxen ej skulle undgalhi mig. Jag vill göra henne lycklig. och bennes I priller maste törjagas. Hon är ännu för daraktig för art veta, hvad som gyonar henne. At tadren erfor Annette innehallet at detta samtal. Förut faon hon hofmästaren blott fadds och tråkig, men nu afskydde hon honom. Likväll: visste hon ingen måjlighet att omintetgöra hansl anslag mot hennes persoo, ty hon alskade sina föräldrar innerligt och ville på bekostnad af sius egen sällhet bevara dem för olyckan. Hon älskade den unge Hausvald trots det! dåliga ryckte, som han hade; men hon såg, att hon ej kunde blifva förenad med honom, da hon genom fadrens skuld var hemfallen åt Riemer, och detta dämpade hennes passion för Theodor. Hon avsåg det ligga utow möjlighetens granser att befria sig från den henne påtvuugua brudgummen och följa sitt hjärtas böjelse. Sådan var ställningen — dyster och tröstlös. Annette egde icke någon manligt stark karakter; som kunnat förmå henne till ett hänsynslöst handlingssätt emot enbarmligheten, utan hon tänkte blott på ett baras pligter mot föräldrarne, och sökte att ur denna tanke hämta tröst att offra sig åt den eländige. Sålunda satt bon där funderande, och den ena varma tåren efter den andra rullade ned öfver heunes kioder och föll på hennes bimmelsblåa kläduiug af en tygsort, som liknade siden. För sex månader sedan lemnade Annette sin ställniug i furstens hus och flyttade hem till sina föräldrar, emedan det ej ansags passande att hon skulle forblifva tjenariuna ända till sitt bröllop. Hon hade denna dag kommit blott för att ätfölja Riemer till kyrkan och dar höra sina pligter sig föreläsas af presten, såsom bruket vore dagen före brölloppet. Hou hade redan hunnit dörren till fästmannens rum, men då hon skulle stiga in, öfvergaf hennes med stor ansträngning samlade mod henne aldeles. Med sakta steg aflägsnade hon sig åter från dörren och kom, utan att själf riktigt veta buru m i den gang, vid hvilken IIausvalds run var belicet. Han var ju dock Theodors farbroder, och om han ej tyckte om Theodor, hade han kanske arlednivg därtill; men det kunde ju hända, stt hans sinne ändrat six, så att