a FUB ÖUlYCT IVLEN. ITOLS denna 101KIATIn ville patrullen ej låta dem passera, och di gjorde sig derföre beredde på det värsta. Då kom en ung preussisk officer till ställe och frågade, hvad som stod på. Baronessar Witthahn vände sig till honom och klagade öfver, att hon på sitt eget gods utsattes för s(obehagligheter, hvars grund hon inte kunde begripa. Den pommerske junkern ursägtade ssig tör baronessan uti de artigaste ordalag soch vände sig därester till patrullanförarer soch öfverhopade honom med bannor och de I värsta okvädinsord. Befallningen lyder, sade han, att man skall anhålla misstänkt folk, kringströfvande pack, vandrande gesäller och vagnar, som komma Ifrån Arnau. Huru kunde han vara så dum att besvära herskapet här? Han är alltid drucken! Vagnen rullade vidare och försvann snart. Natten blef ljusare. Den upstigande månen förjagade stjernornas härar, och ljus och skugga afsöudrade sig uti skarpa linier från hvarandra. Nu föll månskenet genom vagnens fönster och försilfrade med sin glans Radostins och hans sondotters anleten. Emilie hade slutit sig tätt intill sin farfar; hennes hand hvilade på hans, och hon sökte med sin mot honom riktade ömma blick bortjaga den nedstämdhet, som tydligen stod att läsa uti hans ansigte. — Käre farfar, sade hon till honom, vi hafva ingen anledning till bekymmer och förtrytelse. Ivärtom prisar jag tacksamt min Gud, för det han lät ännu en sida af Lätzelsteins erbarmliga karakter blifva afslöjad. Nu lär du säkerligen ej längre vilja hafva honom till måg. Den gamle herrn besvarade ej frågan, utan sade: — Preussarne skola husera förfärligt. på egendomen. Dock hvad betyder väl det, om jag blott har dig i säkerhet! Huru går det, Lachner? Känner ni eder i stånd att fortsätta resan? — Jag är lycklig! lydde den sällhetsdrukne grenadierens svar, medan han skådade framför sig med en blick, liksom om han såge himlen öpnad att mottaga honom. Det var ej underligt, ty Emilies vackra, själfulla ögon, förklarade af månskenet, talade med honom och föredrogo en herrligare poesi än någonsin en diktare förmått författa på vers. En ljuf bekännelse lyste ur dessa blickar och förkunnade honom liksom morgonstjernan på himlahvalfvet gryningen af en skön, fröjdefull dag Månen bleknade på himlen, och upp på de gröna höjderna lägrade sig ljusgråa moln, som smäningen öfverdrogos med en lätt rodnad. Rodnaden blef litligare, och purpurn antändes. ill ett guldhaf. Dagen hade vaknat, och dess. blixtrande strålar smekte det doftande skogsberget. En by sågs framför dem, Klockan manade med sina toner de rättrogne katolikerna att egna sin andakt åt jungfru Maria,och trummans höga, bullrande ljud befaldel soldaterna att upstiga från sina hviloställen. och begynna sitt dagsarbete. — Victoria, broder! ropade Platzl glädtigt nåt vagnen, det är österrikiska trummor, som vi höra. Klockan 7 om morgonen hade man det kejserliga lägret vid Schurtz framför sig. Däl nan passerat förpostliniens småtält, lät Platzl vagnen hålla, hemtade sitt aflånga bylte ut ur ragnen och aftog det grofva linne, hvari det rarit inveckladt. Med nyfikenhet betraktade le i vagnen sittande honom. Linnet föll till narken, och tre sammanbundna fanor blefva ynliga, hvilka Lachner genast på färgerna genkände såsom österrikiska. — Huru har ni kommit öfver dessa fanor? rågade grenadieren den preussiske rymmaren. : Jag har stulit dem, sade denne glädligt, ch det ur depoten. Dessa fanor blefvo i förra riget af Fredrik tagna från österrikarne, och u hafva de blifvit sända till armeen från rlats, på det man vid passande tillfällen skulle kryta därmed. Jag har atsågat och kvarlemat nedre hälften af stängerna. Dem må reussarne nu bära omkring som byten. — Lefve kejsaren! lefve kejsarinnan — drottingen! Med dessa ord svängde Platzl sina nor. Därpå fäste han två af dem vid vagnsrktorna och höll den tredje utvecklad i hanen samt for, stående på kuskbocken, in i igret under höga jubelrop, som egnades kejaren och armen. Tjugufierde Kapitlet. Handlingen förlägges åter till Wien. Furst Kaunitz hade atervandt från Köaigrätz. Då han steg ur vagnen framför sitt palats de tjenstepersoualen fram, för att urpacka vagnn. Hans handsekreterare och hofmästare hade