Sundsvall d. Desemher. J torsdagsnumret nämnde wi om de möten som af tre Östergötlands oc) en Jönköpings läns riks: dagsman utlysts för öfwerläggning med deras walmän och andra hugade om de twå stora frås gor, fom wäntas framlaggas till nästa riksdags af görande. Ksigterna kunna wara delade, och äro det äfwen, widkommande det förhållande, hwari en riksdagsman bör stå till dem som gifwit honom detta updrag. De längst gående å ena sidan, wilja i honom se ett ombud, som har att i alt rätta sig efter sina hufwudmän och i hwarje fall ej blott inhemta deras åsigter utan äfwen ställa jig dem till efterrättelse eller, där de ej funna det, afgå; motsidans ytterlighet är att riksdagsmannen få lånat ifrån att wara ett folkombud twärtom är folkets herre utrustad med en enwåldsmakt och en förträfflighet fom ej kunna instränkas eller öfwerträffas. Wår afsigt är nu ingalunda att skilja mellan dessa båda olikheter eller att gifwa fräl för mår mening, att den först nämnda åsigten nära nog träffar sanningen; wi wilja blott framhålla en punkt, hwari alla borde wara eniga. Twå wigtiga samhällsangelägenheter föreligga till nytt ordnande och så wisst som något under solen, är det att lösningen af härordningseller grundstattefrågan stall medföra djupt ingripande följder, ja måhända ega större betydelse än t. o. m. representationsreformen. De langwariga och stundom mycket häftiga strider som förts rörande nyss nämnde spörsmal och hwilka icke minst uprört wårt samhälle witna att denna betydelse inses bra nog allmänt. Och ide minst bör den kännas af de män, hwilka ha det aniwarsfula updraget att deltaga i afgörandet. Under sadana förhållanden synes det önstwärdt ej mindre för dem själjwe än för allmänheten, om på allmänna möten denna senare sattes i tillfälle att få uplysning om dessa ärendens nuwarande ständpunkt och om hrr ritsdagemäns hållning gent imot det betydligen före ändrade läge, hwari dessa srågor nu kommit. Den försonlighet wi för några år sedan rådde den härwarande åintelligens-flocken att wisa men fom då ansägs både omöjlig och onödig, synes nu ej wara få langt borta och wi finna detta lyckligt. Men nya synpunkter för dessa frågors bedömande hafwa tillkommit och det slulle helt säkert stärka denna försonlighetsande, om tillfälle gafwes till lidelsefritt och wänligt samspråk därom. Wi tro därför att ej mindre de twå ombuden för Medelpads landsbygd, hrr P. Näsman och And. Andersson, än och riksdagsmannen för Sundswall, hr rektor E. Berggren, skulle handla bade rätt och klokt, om de, hwar i fin stad, fammans kallade fina walmän för att höra deras tanfar och uttala fina egna, hwilka snart nog stola öfwa ett slickelsedigert inflytande på wärt lands öden.