uptäcka misstaget. Sörj nu för, att ni kommer härifrån, Lachner. Morgondagen får ej finna eder härstädes. — Herr Lachner skall ofördröjligen afresa, förklarade baronen. — Det vore väl, om han finge begagna vagn, sade underofficeren, ty ännu är han nog ej tillräckligt återstäld att kunna tillryggalägga så lång väg till fots. — Han får vagn att resa i, genmälde Emilie. — Varen äfven så snälla att förse mig med civila kläder, återtog Platzl. Jag tänker följa Lachner. — Ni skall tå dem, ädle man, lofvade baronessan, ty det är klart, att ni sjelf nu måste rymma. — Det är en obehaglig historia, suckade den gamle herrn. Vi löpa nu fara att blifva stälda för en preussisk ståndrätt och skjutna. Den dåliga menniskan har nedsvärtat oss, och man har all grund att förmoda, det vi varit bebjelpliga vid de båda soldaternas flykt. — Farfar, du har rätt, sade Emilie. Äfven vi måste fly och i sällskap med Lachner anträda resan till vårt gods i Mähren. Jag ger befallning att inpacka det nödvändigaste. — Saken misshagar mig. sade Radostin med en missnöjd blick. Dock, hvad är att göra? Jag måste foga mig i min lott. Låt oss resa!