så kom strax tillbaka och underrätta mig derom, på det jag genast må låta hemta honom. — Detta updrag fröjdade mig särdeles, ty jag var ganska nyfiken att se den förklädde österrikiske grenadier. som, liksom jag sjelf i fordna dagar, tillhörde kejsarinnans regemente. Då svor jag i mitt hjerta, att förr våga mitt hufvud än låta den österrikiske spionen falla i preussarnes händer. Jag såg eder, Lachner, och berättade för kaptenen, att det skulle dröja länge, innan ni blefve äterstäld, man hade eder alltid säkert uti slottet och kunde fånga eder, när man ville. — Kaptenen svarade mig: Vi skola snart få höra, hvad öfversten beslutar, ty jag har redan skickat protokollet till honom. Fordömt, att jag berättar så sakta, och den dyrbara tiden flyger så snabbt förbi! — Strax efter det jag kommit tillbaka frän mitt första besök härstädes, fortfor underofficeren i sin berättelse, kom en ordonans med öfverstens order. Kaptenen lät kalla mig och sade: Sök upp ett halft dussin handfasta män och begif eder med dem och en vagn till Radostins slott, ty spionen måste ännu i dag gripas och föras till kungliga högkvarteret i Velsdorf. Häktningen måste försiggå utan upseende och i all tysthet. Fruktar ni motstand, bind honom. Så lyder chefens order, hvars utförande jag öfverlemnar åt eder, emedan ni gäller för att vara den fintligaste karl i regementet. Jag vet desutom, att ni brinner af hämndlystnad mot österrikarne, för det de behandlade eder så illa, att ni måste rymma. Gå! — Jag gick, vidtog mina förberedelser, tänkte på ordspråket: Den som gräfver en grop för andra, faller sjelf deri och öfverlemnade baron Litzelstein med ett beckplåster för munnen såsom min spion åt en korporal. Jag gaf korporalen anvisningar och aflägsnade mig. Jag är öfvertygad, att angifvaren blir förd ända fram till Velsdorf, innan det lyckas honom att