Rejsariunans Grenadierer. Historisk roman af Theodor. Scheibe. Önertättning för tSundsvalls Tiduing N. t. (Forts. från n:r 141) — Håren resa sig på mitt hufvud. Jag öpnade porten för herr baronen och soldaten och såg till min förundran en vagn en kalech, jemte några preussiska soldater stå framför mig. För tusan! tänkte jag, hvad kan det hafva att betyda? De talade ett par ord med hvarandra, och strax derpå tog han något svart och slog det i ansigtet på herr baronen, så att det small. — Hvem slog honom i ansigtet? — Han, underofficeren, som åt här i qväll. — Och hvad sade baronen då? frågade Radostin, öfverraskad och förtörnad. Han sade alldeles ingenting, svarade gosgen, och kunde till och med inte säge någonting, ty det svarta satt som ett plåster öfver hans mun, och soldaterne höllo hans händer och sammanbundo dem med rep. I ett nu hade preussarne satt vår herr baron upp i vasnen och körde å stad med honom. — Otroligt! utropade Radostin och skyndade till fönstret jemte Lachner och Emilie. Vagnen atlägsnade sig i rigtning åt backen till och hade snart forsvunnit i mörkret. Endast af et svagt buller hörde man, att den fortsatte sin färd. — Man måste sätta efter dem! utropade regeringsrådet. Det är en våldsbragd som de förofvat. — Så är det utan allt tvifvel, menade baronessan, men jag förmodar, att de handlat på befallning. IIurn skulle de annars hafva