tärnöll det sig i verkligheten med denna resa, som i lägret vid Köuiggrätz väckt så många sonödiga bakymmer. När kejsaren slutat genomläsningen, förklarade han att, ehuru mycket kejsarinnans steg smärtade honom. han dock såsom en lydig son sej skulle sätta sig emot hennes önskan, samt att sändebudet genast kunde återvända till det preussiska lägret. Herr von Thugät bugade sig ånyo vördnandssfullt och lemuade tältet. Tjuguförsta Kapitlet. Lachner i gamle Radostins slott. Sju dagar aro förflutna. sedan Laechner, svårt sårad, bars i herregärden, där det pensionerade regeringsradet Radostin bodde jamte sin sondotter. Under denna tid hade en ryktbar duellant aflidit af följderna af ett i en duell erhället sär. Uuder samma tid hade afven kovung Fredrik i Velsdorf emottagit kejsarinnans skrifvelse af herr von Thugut och förklarat sig bågad att börja uvderhandlingar. Sju dagar! och under tiden fördes liket af en ung man till sitt sista hvilorum, detvå musketerarne hade erhållit sin goda dosis pryge! ock en snabb kurirväxel hade begynt, de hemliva fredsunderhandlingarne togo rask fart, och rykten om ett stundande vapenstillestånd började utbreda sig. Den unge Riedesels lik hade blifvit fört till familjegrafven och furst Kaunitz var efter ett långvarigt vistande i lägret vid Königgrätz återkommen till Wien, för att skrapa kejsarinnan emedan hon utan statskanslerens hörande börjat fredsunderhandlingar. Han begagnade äfven denna sin återkomst till ett annat företag, hvarom mera framdeles. Sju dagar! och dock hade tiden räckt till tör att borttorka den djupa ångstens och amärtans tårar från kinderna på en ung, skön, enka, som vid nattlampans sken under den hämska midnattstiden satt och vakade vid en för hennes hjärta dyrbar sjuklings hviloläger. Tararue försvunno, ty hennes kärleksfulla och den sjukes ungdom och sparade krappskrafter i förening hade besvarit dev elakartade feber, hvilken så dödshotande bade öfvertallit houom. Hans besinning bade äåtervändt, och den förståndige läkaren bade förklarat. att faran för patientens lif var förbi. Da Lachner bade återfått medvetandet och provinsialläkaren för distriktet, hans i byen boende vårdare, uttryckte sin glädje däröfver, skakade han hufvudet och sade: — Ni misstager er, om ni tror, att min själ tillfrisknat. Jag har syner och det äfven uti vaket tillstånd. I det ögonblick, då jag förlorade besinningen, såg jag en älsklig kvinnogestalt tramför mig, som med sorgsen blick såg pa mig, och det första ögonblick, då jag etter lång sömn äter kunde tänka redigt, såg jag å nyo samma älskliga fruntimmer med deltagande blicka på mig. — Ser ni, herr doktor forttor Lachner, med sakta, darrande stämma, där är det åter! Ack, jag är antingen ännu febersjuk, eller redan vansinnig! Nagra minuter seduare visste grenadieren, att det verkligen var baronessan Witthahn själf, och ej något fantasifoster, som han såg framför sig, att hon uptagit honom i slottet, och att hennes hand upoffrande hade vårdat honom. Detta meddelande skakade honom lifliut, då hans kraft ännu var tör mycket försvagad, för att han skulle kuuna dölja sina känslor. Han gret som ett barn, vätte Ewilies hand med sina tårar och sade: — Nu skulle jag vilja dö, ty en lyckligare stund kan jag ej uplefva! Provincialläkaren bad patienten lugna sig och baronessan lemna rummet. Emilie aflägsnade sig, men snart var bon äter vid den sjukes sida och talrde med honom sasom den dyraste väninna. Äfven Radostin och Lätzelstein besökte Lachner dagligen. Den gamle herrn var vänlig, men afmätt medan Liätzelstein däremot syntes taga den iunerligaste