gäng, liksom törra natten, apsvällt till följe ar regnväder. En balf timme sednare befunno de sig åter ssi det läger, där general Löwenwald kommendeTrade. Där härskade muutert lif. Musikkarerna spelade framför generaleus tält, och soldaterna sjöngo och jublade och avängde stora krus, hvari de, som man sag, tappade via ur stora fat, som fördes omkring pa vapnar. Westmaier kallade en soldat till sig och frågade honom, hvad det den dagen va för en festlighet. — Kejsaren är här, svarade denne. Han har återkommit från rekoguossering af venstra flygeln, och vi få tre dagars gratisaflöning. Lefve kejsar Josef! General Löwenwald kom de återvändande till mötes, och då han såg, att de verkligen hade baronen med sig, blef han så utom sig af glädje att han tog dem i handen och sade: — Nu är er lycka gjord! Dörpå vände han sig till baronen och röt åt honom: — Spion, vi kowmer att ställas för standsrätt och skjutas! Jamvitsch förlorade ej i minsta mån fattningen utan svarade: — Förifra er icke, herr grefve, öfver en sak som ni inte känner. Jag önskar föras till hans majestat. Det är ytterst nödvändigt. Baronens oförfärade upträdande och havs imponerande hallning törvänade Löwenwald. Han! mätte honom från hufvudet ned till fot och sade sedan i lugnare ton: — Örverlemna ät mig de papper, som voro bestämda för konungen. — Papper, som voro bestämda för en konung, kunna blott lemuas uti ett krövt hufvuds händer, sade Jamvitsch. Jag beder er därtör draga försorg, det jag utan vidare smälek suart kan få tillträde till kejsaren. Generalen befallde grenadiererna att fortfarande noga bevaka den häktade, medan han gick till kejsarens tält. Eu längre stund stannadel han där. Saunolikt aflade han för kejsaren en utförlig berättelse. En adjutant kom därefter och befallde grenadiererna att införa fangen util det kejserliga tälfet. Da kejsaren, hos hvilken for tillfället blott Lascy och Löwenvald befunno sig, fick se fängen, gjorde han en rörelse, som tydligt förrådde hans öfverraskning. Jamvitsch bugade sig vördnadsfullt. Monarken vände sig därpå till generaleron och sade med stor liflighet: — Jag beder er mina herrar, att lemna mig ensam med fången. Pa en vink af honom lemnade grenadiererna jamte generalerna tältet. Sedan de utkomimnit aflade de förra för de sednare en fullständig berättelse om sin beskickning från början till slut och fingo af dem stora loford för den utförda bragden. Da kejsaren blef ensam med spionen, glänste! hans ögon, dock ingalunda at huldhet, medan den förmente spionen törblef orörlig i sin halfböjda ställning, utan att ens i detta ögovblick törlora sitt lugn och sin säkerhet. — Man har beredt mig en sällsam öfverraskning, uphöjde monarken etter läng tystnad sin stämma, då jag framför mig ser den österrikiske statsmannen herr von Thugut — anklagad för spiovering och riksförräderi. — Jag beklagar djupt det missförstånd, svarade denue, som bragte mig uti den olyckliga ställning att utan mitt förvällande blifva föremal för min alleruådigste och uphöjde herrskares misshag. Må Gud hjälpa mig att genom framställandet af verkliga förhållandet jaga detta moln af missnöje ifrån ers majestäts panna. Han knäppte därvid upp sin rock och drog på en fjäder. Härvid öpnade sig ett veck uti rockfodret, hvarur han framtog några papper dem han räckte åt kejsaren med hegäran, att han skulle genomse dem. Herr von Thuguts papper öpuvades at kejsaIren och befunnos vara stälda till konungen at Preussen och skrifna pa begäran af — kejsa