— Som soldater böra vi ej beklaga dem, sade Aldrigfull. Hvarföre gjorde de ej sin skyldighet? — Det afgörande ögonblicket har inträdt! utropade Westmaier några ögonblick sednare från sin post vid fönstret. Husarofficeren återkommer. Den omnämnde kom i raskt traf och höll inne hästen några steg från fönstret. Herr baron! ropade han upåt. Generaen låter fråga eder, om ni vill bära hela ansvaret för det våldsamma sätt, hvarigenom edra vänner försökt att förskaffa eder friheten? — Baron! hvlskade Westmaier till Jamvisch, glöm ej, att jag står med spänd pistol bakom eder rygg. -Jag åtar mig hela ansvaret, sade Jamvisch. U Då kan ni obehindradt aftåga med edra vänner. Bag tackar för eder vänliga bemedling och skall genast begagna mig af den benägna tillåtelsen. Baronen frågade derefter grenadiererna: — Huru skola vi anträda resan? — Eder vagn väntar derute, svarade Westmaier. Baronen tittade ut och såg vagnen stå framför inkörsporten. När han igenkände den såsom sin egen, sade han förundrad: — I ären riktiga hexmästare. De mått och steg, som I träffat, äro verkligt snillrika. Väl an, låtom oss gå! — Annu några ord, herr baron, sade Westmaier. Ni vill söka inbilla oss, att ni ej har något emot att återse österrikiska lägret; men vi hafva en motsatt öfvertygelse och skola derföre fortfarande vara på vår vakt. Ni torde derföre gå ned omgitven af oss. Eder hållning är visserligen så utmärkt, att jag börjar tro, det ett missförståud eger rum. Ni torde dock ursäktd, om vi äro försihtiga. — Jag ursäktar det och har sett tillräckligt prof på eder beslutsamhet, för att ej mera tvifla derpå. Men jag råder eder dock at bruka edra vapen med försiktighet. Jag önskar eder räddning, men kan ej utföra den, utan att handla i öfverensstämmelse med eder. Jag önskar äfven min egen räddning. Varen derföre försiktiga med edra vapen! Om ni skulle döda mig, skulle ni, äfven om ni då undkomme helskinnade, hvilket vore osäkert, känna den lifligaste ånger, så snart ni fingo veta rätta ändamålet med min sändning. Låt oss gå! Omgitven af grenadiererna gick baronen nedför trappan och ut genom gatudörren, som Aldrigfull öpnade för honom. Framför huset väntade husarofficeren baronen och helsade honom med en vänlig blick och sabelns sänkande, när han utkom, omgifven af sina nya vaktare. Jamvisch tackade honom på afstånd genom en bukning och vände sig derefter mot vagnen. Hauswald skyndade att öpna dörren för honom, medan Westmaier svängde sig upp på kuskbocken Först insteg Aldrigfull, derefter baronen och sist Binder. Hanswald satte sig vid Westmaiers sida på kuskbocken. Det var en egen blick att se Binder sätta sig på baksätet med moskät och påskrufvad bajonett i handen, under det kusken redan satt på kuskbocken med samma slags vapen i venstra handen och tygel och piska i den högra Westwaier ville just kuska å stad, då vagnfönstret ofvan kuskbocken öpnades och Aldrigfull sade: När vi hinna fram till officeren, skola vi stanna, ty baronen vill mundtligen taga afsked af honom, såsom anständigheten fordrar. Jag tror, att vi böra tillåta det. Vagnen höll framför den preussiske officer, och baronen stack hufvudet ut genom dörren och rigtade till honom några förbindliga or samt frågade derpå efter den bäste vägen till Velsdorf. Ett temligen långt samtal upstod då. Officeren ville beledsaga honom med sitt folk; men han afböjde förslaget af det skäl, att hans följeslagare voro tillräckligt väl beväpnade, för att skydda honom mot alla faror Man satte sig åter i rörelse och for, för att rädda skenet, ut genom Nachods norra tull, städse väckande de mötandes upmärksamhet genom det ovanliga i tjenarnes beväpning, men utan att likväl bliva uppehållen. Utan före Nachod sågo de framför sig det preussiska lägret såsom en hvit tällstad, hvars gator intogo en betydlig rymd. Westmaier körde en tid i nordlig riktning, till dess baronen sjelf rådde honom att förändra kursen, för att upnå Elbestranden. Aldrigfull lemnade sin reskamrat dess pass med orden: