MIL —F—1 (111. — Herr officer, svarade Westmaier, jag gör eder inför Gud och eder konung ansvarig för den blodsutgjutelse, som en öfverilad befallning af eder skall åstadkomma. Vi äro blott en handfull folk; men vi stå bakom fasta murar, som vi skola veta att beslutsamt försvara en god stund. Vi skola dyrt sälja våra lit. Besinna vidare, att vi hafva rättvisan på vår sida. Ryske legationssekreteraren, baron Jamvisch, är en person, som utan öfverträdelse af folkrätten ej kan förolämpas. Han hålles orättvist i häkte här, och vi äro hans goda vånner, som kommit för att befria honom. Vi hafva inspärrat hans vakt uti källaren och höllo just på att sätta honom sjelf i frihet, då ni anlände. Sådant är förhållandet, och det beror nu på eder, om ett fredligt påbegynt företag skall få en blodig utgång. Herr officer, vi skola vid min heder försvara oss så länge, till dess vi sjelfva blifva nedhuggna. Nu känner ni förhållandet och vårt beslut och kan handla derefter. Grenadierens ord gjorde synbarligen ett djupt intryck på officeren. Efter kort öfverläggning sade han: — Baron Jamvisch skall träda till fönstret. Jag önskar tala med honom. Westmaier vände sig till baronen, som ännu alltid bibehöll sitt lugn, och sade till honom: — Träd fram till fönstret; men om ni ej bekräftar min utsago, jagar jag en kula genom ert hufvud. Jamvisch trädde till fönstret och sade till officeren: — Hvad önskar ni, min herre? — Ar det verkligen edra goda vänner, som befinna sig hos eder? — Ja, min herre, och de hafva råkat på det infallet att genom hvad medel som helst söka befria mig från min oförtjenta fångenskap. Jag beklagar, om detta skulle misslyckas, men beder åfven, att deras företag må betraktas med gynsamt öga, ty ädla nat rer låta ofta af sitt goda hjerta hänföra sig till olagliga handlingar. Grenadiererna voro högst belåtna med baronens förklaring, och deras hopplöshet försvann plötsligt, då officeren genmälde: Edra vänner hafva begått en öfverilning och börjat företaget i orätt ända. Hade de gått till general Munsch, för att bedja honom om ert frigifvande, skulle de af hans mun hafva fått höra att en aldra högsta befallning om ert lösgifvande nyss ankommit. Jag kommer nu från generalen, för att utsläppa eder och, om ni så önskar, beledsaga eder ända till det kungliga högqvarteret Får jag alltså obehindradt aftåga med mina vänner? frågade baronen. För ögonblicket kan jag ej härpå gifva nogot afgörande svar, sade husarofficeren. Edra vänners företag har enligt min åsigt ställt edert frigitvande i fråga, och jag är nödsakad att genast inberätta denna tilldragelse för generalen. Snart skall ni få veta hans beslut. Officeren steg till häst och galopperade derifrån. Under det officerarne stodo utanföre och ej gjorde någon min att antingen storma eller aflägsna sig undersökte grenadiererna sina gevär och färdelade amunitionen. — Hvad ämnar ni företaga er, frågade baronen, om general Munsch befaller ert arresterande? — Vi skola handla, svarade Aldrigfull, såsom det anstår tappra soldater, och i valet mellan ära och vanära söka döden. — Huru ämnar ni då göra med mig? frågade baronen å nyo. — Herr baron, ni känner ändamålet med vår sändning, svarade Westmaier torrt. — Med hvilken summa skulle jag kunna lösköpa mig frår eder? — Ni kan för oss ej upvägas med guld, genmälde korporalen. — Viljen I såsom officerare träda i preussisk tjenst? Denna fråga, sade Aldrigfull med en blick af förakt, kunna vi endast besvara, om vi äro nog lyckliga att jemte eder upnå det österrikiska lägret. — Ni äro hederliga karlar, sade baronen med välbehag, och jag öuskar, att ni lyckligt måtte undkomma den fara, hvari ni sväfvar. Grenadiererna sågo förvånade på hvarandra. En sådan meningsyttring ur spionens mun måste öfverraska dem. — Vi skola ej låta öfverlista oss, hviskade Binder till Westmaier. Skälmen tänker på förräderi. — Då skall han ej öfverlefva oss, svarade denne kallblodigt. Hör! hvilket högljudt skratt! Hvad kan det hafva att betyda? Grenadiererna stucko hufvudet ut genom fönstret och sågo en preussisk soldat sticka upp aa To os ooo ooo 27 JOY rs 4