Ifa IIGUL AV VA MVA TIA ÖIITVIC YÖFI 47 414 VR Binder fattade tag i den ene och Aldrigfull i den andre af dem och slungale dem ned uti källaren. Sedan tillslogs falldörren och låset, som lykligtvis fanns till hands, sattes för densamma. Binder stannade kvar uti förstugan, medan Aldrigfull och Westmaier ilade upp uti ofvanvåningen. I det rum, i hvilket grenadiererna inträdde, funno de en omkring 40 år gammal man af ädelt och aktningsbjudande utseende samt klädd i en enkel, brun rock. Hans ansigte var ovalt med örnnäsa, något hvälfd och hög panna samt mörka, blixtrande ögon, i hvilka låg uttrycket af lugn och säkerhet. Man sökte i hans yttre förgäfves efter något drag, som utmärkte hyckleri och list, hvilka tvenne egenskaper annars vanligen utmärka spionen. Båda de inträdande tyckte sig hafva sett honom förut, ehuru ingendera kunde erinra sig hvar det var. Det skri och tumult, som han hört, samt de båda männens instörtande i rummet, förvånade honom visserligen, men förskräckte honom dock ej. Han sade derföre lugnt till dem: — Hvad söken I här, mina herrar? Vi hafva redan funnit, hvad vi sökte, svarade Aldrigfull. Edra papper, min herre! Om ni ej frivilligt utlämnen dem, taga vi dem med våld, — Har jag att göra med galningar? sade baron Jamwisch öfverraskad, dock utan att förlora fattningen. Detta måste jag tro, ty röfvare begära börsen och ej papperen. -Min herre, vi hafva blifvit ålagde att affordra eder de hemliga papper, som ni förvarar, infoll Westmaier. Dröj ej dermed, ty det gäller edert lif. — Hvem har ålagt eder det? frågade baIronen. Säg sanningen, om I ären hederligt folk. — Aldrigfull drog värjan, och Westmaier framtog en terzerol. — Är det edert kreditiv? frågade baronen oförskräckt. — Ehuru man annars ej gör några omständigheter med en spion, skola vi dock visa eder vårt kreditiv, på det ni må se, at vi äro berättigade till hvad vi göra, sade Aldrigfull och förevisade genenal Löwenwalds order till honom och de fyra kamraterna att lemna lägret, för att utföra ett af generalen anbefaldt företag. Baronen läste och skakade förundrad sitt hufvud, medan ett lätt leende spelade kring (hans mun Jag förstår, sade han, att ni blifqvit skickade efter mig. Mina vänner, sen till, latt ni återkommen till det kejserliga lägret, och lämnen mig i ro. Jag gifver eder mitt hedersord på, att jag ej är någon spion, och att den eder gifna ordern beror på ett misstag. Vi handla efter order, genmälde Westmaier, och det möjliga misstaget kan endast rättas, om ni vill följa oss tillbaka till det kejserliga slägret. En längre värgran å eder sida skulle sådraga eder döden, tillade Aldrigfull. Ni har att välja mellan döden och papperens utlemnande. — Jag följer eder svarade baron Jamvisch, soch skall sjelf hafva den äran att förevisa -I general Löwenwald mina papper. Aren I belåtne dermed? Ja, sade Aldrigfull, ty vi veta, att edra papper medfölja eder persom, efter som de äro imsydda i rocken, Westmaier råkade titta ut genom fönstret och såg preussiska ryttare i stort antal rida gatan utföre och stanna framför värdshuset. il Några af dem hoppade af hästarne och nalka-Ides gatudörren. Ehuru grenadiererna beredt Äsig på det värsta, när de företogo sitt våg-Istycke, började de dock nu känna sig rigtigt illa till mods. : IIauswald instörtade i rummet, medförande varade i vagnen. Tag här, sade han Preussiska hussarer stå framför dörren, som jag tillstängde efter mig. Hör, huru de redan klappa. Klappandet på dörren uprepades med förnyad styrka, och beledsagades med starka hotelser mot de innevarande, i fall de ej öpnade. På samma gång klagade äfven i nedra våningen en stämma öfver, att röfvare inträngt uti huset och plundrade ofvanvåningen, sedan de kastat de tvenne skiltvakterna ned uti källaren, samt bad de nyankomne om skydd mot dem. — Jo, nu äro vi illa deran! utropade Hauswald. Jag fruktar, at vår färsta strid äfven blifver vår sista. Tjugonde Kapitlet. Grenadiererna besvärja faran och återvända, DPanuaoccsarna HAYAAH av att slå in ÅAärran 1