ALL CIIIIILUOSOCALTLA HtrGASLl19 R444. 11114—4k ET nu, att Aldrigfull var ännu obetänksammare än sjelfva Platzl. Ty Binders kläder voro säkerligen Rabatts tillhörighet; och han kunde lätt nog igenkänna dem. Om detta skedde, skulle på uptäckten kunna följa ett upträde,. som ej blefve gagnande för företaget. Denna tanke oroade Binder så, att han genast up stod och lemnade rummet samt spisade i källarsalen i sällskap med Westmaier och IIauswald. När måltiden var slutad, tillsades de alla tre att infinna sig hos sältväbeln. Rabatt var ej vid deras ankomst meral der, utan Aldrigfull sade sig hafva sändt honom ut på en recognoscering. Binder började att anna den förre för hans sista oförsigtighet och höll på som bäst dermed, när Hauswald hviskade till dem, att någon stod vid dörren och lyssnade. Westmaier smög sig derföre sakta bort och öpnade dörren. Han såg dål värdens piga stå der utanföre med sopkvasten i handen. Hon nekade visserligen till beskyllningen att hafva lyssnat; men hennes ansigte vittnade om så mycken list och slughet, att) grenadiererna ej ansågo sig kunna tro henne De trodde visserligen ej, att hon hört hvad de sagt; eller att hon förstått det, som hon möjligen hört, efter som de talat sakta och endast antydningsvis; men Binder gick icke desto mindre till värden och anmälde förhållandet. Westmaier gick nu (klockan var sju) till det andra värdshuset, der baronen satt fången, för att recognoscera. Han fann, att det var ett tvåvåningshus med galler för fönstren i öfra våningen och fann deri lätt orsaken till dess nuvarande begagnande, som fängelse. Vidare såg han i förstugan en trappa, som förde till den öfre våningen; ett par falldörrar öfver en källarnedgång hvilka just då öpnades af ett till huset hörande fruntimmer, så han kunde titta ned i källaren; och tvenne preussiska soldater, som sutto på en bänk. Afven värdshussalen besökte han, men utan att der göra någon anmärkningsvärd uptäckt och återvände derföre dock först efter en god stunds dröjsmål derifrån. På vägen mötte han kamraterna jemte deras vagn Förundrad frågade han efter orsaken och erfor då, att Binder knappt hade för värden omtalat pigans spionering, förän denne derför gaf henne stryk, samt att hon genast derefter lemnat huset med den hotelsen, att hon skulle koka en soppe åt honom, som skulle bekomma honom illa. Hon sade sig nämligen hafva hört värden yttra till sin hustru, att de herrar, som denna dag tagit in hos honom, kommit för att befria den fånge, som förvarades i nästa hus, och att han skulle vara dem behjelplig dervid. Värden hade äfven sagt, att hon hade en fästman bland de preussiska soldaterna och att han derföre ej betviflade, att hon skulle kunna bereda honom åtskilligt obehag. Detta meddelande gjorde det för dem klart. att de antingen genast måste skrida till verket, eller alldeles afstå derifrån, samt atv värden för sin egen säkerhets skull ej kunde vara dem behjelplig vid utförandet. De insägo ilven, att de ej längre kunde stanna i hans hus, och lemnade det derföre. Som då hvarken Rabatt eller Platzl ännu återkommit, funno de sig alltså fullkomligt beröfvade all hjelp och hänvista till endast sina egna krafter. Grenadiererna höllo en kort rådplägning. westmaier föreslog, att de med våld skulle bana sig väg till Jamvisch, hvilket ej borde blifva svårt, efter som de sannolikt endast skulle få att göra med de två omnämnde soldaterna. Hans kamrater instämde, och han lutdelade rollerna. Derefter fortsatte de färden, till dess de kommo midt för krogen, som westmaier sednast besökt. Der läto de vagnen stanna. Hausvald blef kvar vid hästarne. medan Binder och Aldrigfull grepo Westmaier soch skenbart med våld drogo honom in uti förstugan — Nådige herrar, hafven medlidande med mig, sade korporalen. Nåd! nåd! -—Ingen nåd, svarade Aldrigsull, som med sina kamrater redan hunnit in uti förstugan. Du är ev erkeskälm och en erkeficktjuf. — Jag shall bättra mig, eders nåd, bad MWestinaier med ängslig stämma. Låt mig löpa! Nej. på inga vilkor! Mina herrar soldaUIter, tagen och tukten upp, den här gynnaren, så fån I en dukat för besväret. ( Det kunna vi ej, de den ene af de tilltalade, ty vi hafva annat att göra. s) — Men vi kunna hjelpa eder att binda honom, sade den andre, och göra det gerna, emedan han så hånfullt grimasserade åt oss Jnär han nyss var här. t) Grenadiererna hade nu kommit preussarne elin på lifvet, utan att dessa hade någon aning 1