— Kanske kan Jag dervid vara dig be-t hjelplig. ; — Jag tager dig på ordet. Farväl, broder. !l Om en stund är jag tillbaka. Med dessa ords skyndade han bort. : — Jag undrar, huru han med sitt äkta österrikiska hjerta kunnat blifva preussare! sades Aldrigfull fundersamt. — Det få vi snart höra, menade Binder. ll Det är en lycka för oss, att här anträffa en bundsförvandt. Platzl skall göra oss godasl tjenster. Jag tror, att vi utan betänkande kunna gifva honom del af vårt förehafvande — Jag skall vara försiktig, svarade Aldrigfull. Platzl har alltid varit obetänksam och har nu åter bevist det, då han tog bladet från munnen, utan at: veta, hvem du är. Afsigtligt förråder han oss visst intet; men genom sin obetänksamhet kan hau lätt tillintetgöra företaget. — Man måste använda honom på ett sådant sätt, att han ej kan skada oss. Då fruktar jag värden mera än din fordne kamrat. Du kan hafva rätt. Jag tyckte alltidsl mycket om Platzl; men nu har jag blifvit misstrogen emot honom. Det förundrar mig, att han blifvit preussisk soldat. Tyst, någon kommer. — Kanske baron Jamvischs kammartjenare? — Den väntade inträdde. Ännu bar han omkring lifvet det blåa förklädet, och i handen hade han tallriken. Denna lemnade han åt värden med orden: — Tack hr Christman! hönan smakade min herre förträffligt. — Jag visste, svarade denne, att ni på det sättet obehindradt skulle komma fram. Nå. huru gick det? Hvad säger baronen? IIvadsi ämner ni företaga eder? — Det går bra, käre hr Christman, svarade kammartjenaren med stor vänlighet. Men först måste jag bedja eder att få rådslå enskildts med dessa herrar. Sedan skola vi meddela eder våra beslut och inhämta eder tanke derom. i — Det vill med andra ord säga: — Dra åt fanders med dig! genmälde värden. Det är äfven onödigt, att jag är med il rådet. Som värdshusvärd vet jag nog, att kockarne ej få vara för många, om Soppan. skall blifva god. Säg blott till mig, när det gäller. — Var det klokt, frågade Aldrigfull kammartjenaren, att ni invigde värden i hem-. ligheten? — Mycket klokt, hr sekreterare, svarade Rabatt, ty mannen har goda infall, och vi kunna säkert bygga på hans ord. Afven har han en son i kejserlig tjenst. — Har ni underrättat hr baronen om mitt förslag? frågade fältväbeln kammartjenaren. Ja, svarade denne, och han updrog mig att framföra sin helsning till herr sekreteraren, Han beklagar djupt det missöde, som drabbat baronen, och hoppas att genom edra bemösdanden i morgon blifva satt i tillfälle att göra honom en kondolensvisit. — Har han lemnat eder papperen? I Han svarade, att han inte visste nogot Iskäl, hvarföre han skulle göra det. (Anser han det ej för möjligt, att de vid Jen kropsvisitation kunde komma at tagas ifrån honom? — Jag gjorde honom upmärksam derpå; men han svarade mig: I — Kanske hade det varit bättre, om jag sjelf framvisat dem och gifvit general Munsch del af hemligheten, ty då satte jag ej nu här si häkte, hvilket är förenadt med stort obehag för mig. —Aldrigfull tummade sina mustacher Han förarsades öfver baronens envishet, att ej vilja hutlemna papperen. och trodde sig deraf finna, att han hade alt göra med en man, som ej j så lätt lät öfverlista sig. — Det är inte bra, sade han. Den största försigtighet blir ofta den största oförsigtighet. Baronen vet inte, att konungen ej hyser förtroende till general Munsch i annat än rena militärfrågor. Det vore bra, om ni ännu en gång sökte komma till honom och lade honom mitt förslag varmt på hjertat. Som ni önskar, herr sekreterare, gif mig vett bref till min herre, och jag skall framlemna det HHartill skall det tjena? inföll Binder, som såg att hans kamrat just höll på att glömma sitt eget tankespråk: Den största försigtighet blir ofta den största oförsigtighet, t och företaga något, som måste öka spionens Imistroende. Skrifterna äro i godt förvar, der de äro, och man bör aldrig förmoda det värsta. ; Hafva vi befriat baronen, hvilket nog snart sker, äro äfven hans papper i säkerhet. värden inbar mat, och Aldrigfull inbjöd