Sundsvalls tidning – 28 november 1874, sida 2

Småningon vann Lachner äfven gamle Radostins yunest, i synnerhet genom sin skicklighet i schackspelet, som gubben oaktadt sin glömska och sina försvagade själskrafter dock älskade med passion. Det pensionerade regeringsrådet erkände honom sim mästare; men då Lachner harvid ej drefs af äregirigheten, utan lät honom vinna ett betydligt antal partier, blef Radostin aldeles belaten och sökte gerna hans sällskap, hvilket skedde på bekostnad af Lätzelstein hvars inflytande hos honom från dag till dag allt mera förminskades. Grenadieren tillbragte på herregården sina lyckligaste dagar, och om han hyste något bekymmer, så var det däröfver, att han såg sina krafter fran dag til dag tillväxa med särdeles hastignet, ty när han en gäng blifvit riktigt återstäld, bjöd honom omständigheten att lemna detta gästvänliga hus, och pligteu att återvända till lägret, Den tredliga samlefnaden inom familjen stördes ej en gång genom en preussisk afdelnings ankomst till orten, ty den gamle herrn vände sig till öfversten, som var iokvarterad i nästa by och köpte sig med penniugar fri från inkvarteringen. Sa kom det sig, att Lachner blott på afstånd såg preussare, och faran för ett förraderi betydligt förminskades. Sedan grenadieren i baron Lätzelstein ej mera såg någon rival betraktade han honom ej mera med ogynsamma blickar, ty han höll honom visserligen för en narr och ev feg stackare, men likväl för en beskedlig och hederlig karl. Och då Lärtzelstein visste, hvilka tjenster han bevisat baronessan, behandlade han honom med stor