Sundsvalls tidning – 28 november 1874, sida 2

skad i honom. Jag för min del har aldrig älskat honom, och en förbindelse mellan honom och mig är efter tilldragelserna uti Hernals och hos grefviunan Sonnenberg färliden vinter en ren omöjlighet, buru wycket än min farfar önskar att bringa en sådan till stånd. Lachuer andades lättare, och orden att han ej ville se baronessan kommo ej mera öfver hans läppar. Baronessan vårdade honom som förut och vek blott sällan från hans sida. Med hans tillfrisknande skred det raskt framåt; snart tillät läkaren honom en måttlig rörelse i kammaren, och hau tilläts utbyta sjuksängen mot en rullstol, hvari han slog sig ned, när han, stödd på en käpp, hade gjort ett slag omkring i rummet. Den tillfrisknaade bade blitvit munter och glad till sitt sinue, ty hvilket bekymmer kunde väl nu oroa honom! För Emilie tillstod ban öppet, huru det kom sig, att han jämte sioa kamrater hade beträdt det af preussarne besatta området och ertor af henne i utbyte, atthans kamraters sänduing blifvit lyckligt utförd samt att de hämtat baron Jamvitsch tillbaka från Nachod uti sin vagu. Emilie behandlade honom med en systers ömhet och förtrolighet, då han värderade hennes aktning högre än allting annat, förklarade han ärven anledningen till sitt upträdande såsom major Kaunitz och befriade sig därigenom från misstanken att hafva haudlat af orena bevekelsegrunder. Likväl gick ej hans öppenhet så langt att han genom sin förklaring blottställde turst Kaunitz, ehuru han genom statskanslereus handlingssatt ansäg sig befriad trån hvarje graanlagenhetsoch tacksamhetsförpligtelse emot honom.