Sundsvalls tidning – 28 november 1874, sida 2

Då Emilie sökte vederlägga honom, sade han med en djup suck: Jag vill då i Guds namn foga mig i mitt öde, om ni, fru baronessa, ät mig vill upfylla en bön. — Huru, min herre, sade Emilie, ni har en önskan på hjärtat och har förtigit den för mig! Låt mig få höra den. — Fru haronessa, genmälde Lachner, var god och öfverlemna min vård åt tjenarne och — Han stannade, men fortsatte efter ett laugre uppehåll med fast stämma: — Eno sjuk soldat, en nummerkarl är ej något passande föremål för en högvälboren dams omsorg. Jag beder er därför, nådig fru, att ej mera besöka mig; det är min varmaste önskan. — Min herre, svarade baronessan stött,jag trodde ej, att jag skulle få höra er uttala en sådan begäran. Det gör mig ondt att höra den. Jag vet, att jag var orsaken till denna olycksaliga duell, som förorsakat er sådana lidanden, liksom att jag var orsaken till, att ni stäldes för krigsrätten. Ni har visserligen tillräcklig anledning att hata mig, och likväl bar jag ej väntat detta af er. — Fru baronessa, återtog Lachner, äfven tacksamheten har sina gränser, och en brud måste hafva mycket annat att tänka på än att befatta sig med den besvärliga sjukvården. — En brud, utropade Emilie. Ni förmodar väl, att jag är Lätzelstens brud? men det blir jag aldrig, och om jag tåler honom i mitt granskap, sker det blott af eftergifvenhet för min farfar, som har den svagheten att vara föräl