nn 44 84(47— dens hustru, som med sitt dibarn på armen likaledes trädt fram till fönstret. — Fröken behagar mig, svarade Aldrigfull men icke baronen. Hans tillgjorda sått finner jag äckligt, och hans ansigte förefaller mig som en vaxmask. — Nu talar afgrunden ur herrn, skämtade smedshustrun. Bruden tycker om honom. — Hum, det kan man ej så noga veta, menade fältväbeln. Hvem känner, hvad det är som förmått henne att taga honom? — Endast kärlek, försäkrade smedshustruu. Annars skulle hon ej tycka om honom sä, som jag sett att hon gör. — Vagnen är reparerad, ers nåd, ropade Westmaier in genom dörren. Behagar herr baronen stiga i? Lachner lemnade rummet jämte Aldrigfull; den förre följde med sina blickar Emilie och hennes sällskap, till dess de inkommit i den närbelägna kyrken. — Hvad går då åt dig? frågade fältvabela sin kamrat. Du ser ju ut lika förfärad som en rekryt före bataljen? Er sakta, men djup suck trängde sig fram ur Lachners bröst. — Hvad fattas dig då? frågade Aldrigfull å nyo. Är du sjuk? Lachner grep sin väns hand och sade med sakta, darrande stämma: — Denna dam var baronessan Witthahn. — Den dam, om hvars älskvärdbet du redan några ganger fautiserat? tragade Aldrigtull. Skada, att vi skola hafva så brädt om! annars finge vi hos henne nog ett hyggligt bemötande och god traktering. — Därom är just fråga, svarade Lachner bittert, — Alla hafva vi gjort mycket för henne. Du vågade till och med ditt lif, för att återtörskaffa henne sin förlorade heder. — Sådana saker glömmer en kvinna lätt, svarade Lachner. Hon måste glömma dem, ty hon är en högburen dam, och vi däremot endast simpla soldater, Lachner steg jämte Aldrigfull åter in i vagnen, och de öfriga grenadiererna intogo likaledes åter sina förra platser, hvarefter det ater bar astad framät. Ändtligen voro de framme vid korsen. Westmaier öpnade vagusdörren, och Lachner och Al drigfull stego ned, för att taga läget i sigte De betunno sig på en slätt med ung, tjock bokskog på bada sidor om vägen, dock på något afstånd därifrån, så att mellan de båda skogarne fanns ängsmark af 300 fots diameter. Vägen var jämn och rak och utsigten därigenom fri pa en längre sträcka, Två steg fran dem stodo tre rödmålade kors af en famns höjd. — Om blott icke den obekantes möte med spionen redan egt rum? uttalade Aldrigfull sin fruktan. Westmaier såg på sitt ur. Klockan är blott half tio, sade han. Jag förmodar, att den obekante ej infinner sig före den bestämda tiden. — Da hafva vi saledes kvar en half timmes tid till besluts fattande, anmwärkte Hauswald. — I alla händelser får vagnen ej sta här, befallde Lachner. Den måste köra nagra hundrade steg tillbaka, och in uti smäskogen, på det de personer, som bär stämt möte, ej må uptäcka oss, i fall de komma samtidigt Westmaier stannar hos bästarne medan vi ligga här på lur. Westmaier opponerade sig däremot och förklarade; att Binder skötte hästarne lika bra som han. För egen del vill han helst slåss. Binder daremot eriurade om, att de bästa trupperna vanligen begagnades till reserven, och att, om en strid upstode, de öfriga nog skulle draga sig tillbaka till vagnen, hvarefter flonden sannolikt skulle rigta hufvudangreppet mot honom såsom kusk. Lachner afzjorde sludligen tvisten medelst uprepande af sin förra betallning samt den erinran, att efter all sannohkhet en strid här skulle vara ett vansinne da enligt de af Löwenwald lemnade kartar ett preussiskt kavalsertireocmotat ctAd mA .i