tilltog. Binder ansåg sig förlorad. Hästarne kunde ej hejdas: i stället för att sätta ett mäktigt hinder mot dess alt för snabba framilande, bevingade de den och jagade med den ned i djupet. Bergsvägen hade på afstånd en krökning. Om hästarne där ej gjorde den nödiga vändningen, utan ständigt fortlupo i rak riktning, skulle sällskapet nedfalla i en fruktansvärd afgrund af minst 30 famnars djup. — I Fadrens, Sonens och den Helige Andas namn, amen! utropade den fordne theologie studeranden med ångerfull, darrande stämma, där han satt pa kuskbocken vid Westmaiers sida, då mar kom till det farliga stället. Han var färdig att springa ur; men att göra det, vore att störta sig i förderfvet, ty kuskbocken var hög, vagnens rörelse blixtsnabb och vägen klippig. Vagnedörrarne voro öppna. Lachner stod vid den ena och Aldrigfull vid den andra, afvaktande ett gynsamt tillfälle att stiga ur. slauswald hade stält sig upp på betjentsätet och ropade åt kusken att stanna. Detta var omöjligt; men Westmaier fann, att hästarne trotts den snabba framfarten dock lydde tömmarne, och förlorade därför ej modet, Med största försigtighet och noggranhet vred han omkring klipphörnet — hästarne beskrefvo en bage och passagerarne hade utan minsta olyckshändelse kommit förbi det farliga stället och befunno sig i dalen. Efter en mils vidare färd utan några vidare äfventyr kommo de till en stilla by, ofvanför hvilken ett herrskarpshus i gammalmodig stil låg på en sakta sluttning. I denna stilla by med sina nätta, halmbetäckta bus tycktes man ännu ej hafva haft någon känning af kriget. En skara glada barn roade sid muntert i en krets, och en hop gäss simmade sorglöst på en damm midt i byn. Höegljudda hammarslag klingade i rythmisk takt dem till mötes ifrån en smedja, som stod vid vägen, afsöndrad trån de andra husen. Som vagnen på de dåliga vägarne lidit ätskillig skada höllo de resande och bådo smeden att laga den. Han var äfven villig därtill och tog jämte sin lärgosse genast i tu med arbetet. Hästar och manskap intogo förfriskningar, och smeden underrättade dem om vägen till Welsdorf, och förklarade, att de, utan att behöfva köra fort, skulle hinna dit inom eu balf timmes tid. Lachner och Aldrigfull inträdde uti smedens buning, för att iordningställa sin klädsel. Dal de här funno en vacker bössa och två duktiga sablar, sökte att genom köp tillegna sivl. dem. Smeden, som befarade, att preussarue, hvilkas ankomst var bestämd till nästföljandel. dag, skulle beröfva honom dem, gick gerna inf på förslaget, och vapnen betaldes med det begärda priset och buros ut i vagnen. — År arbetet snart färdigt? irågade Lachner. — Om några minuter, ers näd. — Åh, ni har ju fiut folk bär? sade Aldrigfull och tittade ut genom fönstret. Ett par herrar och en dam komma här förbi. — Det är vårt herrskap, svarade smeden. Den gamle berrn eger godset; den unga frun ar hans slägtinge., och den unge elegante mannen vid hennes sida är en baron Lätzelstein, heunes fästman. — Lätzelstein! utropade Lachner förundrad. Huru bar ban kommit hit? Har han då redan, ater en fästmö? Han skyndade till det öpna fönstret, från hvilket smeden drog sig tillbaka. : Herrarne och damen kommo tätt förbi fönstret. Godsegaren var en högt bedagad man, som gick stapplande och stödde sig på en käpp. Lätzelstein talade mycket ifrigt med damen och beledsagade hvarje mening med eu behaglig rörelse af banden. Den smärta, högväxta damen bar en svart klädning och nedslog ögonen till jorden. Då Lachuer såg denna kvinna; spratt han till; en rädd aniog bemaktigade sig honom hvilken i nästa ögonblick skulle blifva visshet. Fa Damen uplyfte nu hufvudet, och Lachnerslt blod stelvade till is. Den smärtsammaste öf-c